Bild: stock.XCHNG

I TV har serien "Bonde söker fru" blivit succé. Samma succé väntas det inte bli kring de verkliga dokusåporna "Försvaret söker en uppgift" och "FRA vill ha något att göra".

När Sverige inte längre hotas av ryssen och inte längre behöver ett invasionsförsvar, räcker det inte med kontaktannonser. Nu måste man konstruera behov. Därför skickas svenska soldater ut på fredsbevarande uppgifter i Afghanistan de bevarar fred och har framförallt någonting att syssla med.

Ett liknande problem hade Försvarets Radioanstalt (FRA), som länge var Sveriges oumbärliga öra österut. Med sedan blev denna verksamhet allt mindre meningsfull. Vad skulle man göra med all avlyssnings- och analyskompetens?

I slutet på 90-talet föreslog en hög företrädare inom denna sfär i ren desperation att FRA skulle erbjuda sina tjänster till våra egna storföretag för att spionera på konkurrenterna. Men sen kom terrorattacken i New York den 11 september, och nu öppnade sig "kriget mot terrorismen" som en möjlighet att åter göra sig oumbärlig.

Att Signalspaningslagen nu går på återremiss till försvarsutskottet hjälper inte mot det faktum att förslaget har tillkommit av sysselsättningsskäl och inte av något faktiskt behov.

Det är en skandal att den gamla och den nya regeringen saknar varje känsla för de integritetskonflikter som uppstår av denna planerade masskontroll av mail. Men en lika stor skandal är det att försvaret inte konstrueras efter vilka behov som finns, utan att sysselsättningsskälen dominerar i miljardrullningen. En miljardrullning som inte är särskilt effektiv.

Trots en omfattande avlyssning av all världens elektroniska trafik kom terroristattacken den 11 september överraskande för USA. Bush hade inte en susning om var fienden fanns, och startade på måfå krig i Afghanistan och Irak, som blev militära och politiska fiaskon av många skäl, bl.a. för att man överskattat värdet av elektronik och satelliter, och underskattat behovet av mänskliga spioner och infiltratörer ute på fältet.

Regeringen Reinfeldt gör nu om samma misstag som s-regeringar gjorde under kalla kriget, när man lät Säpo minutiöst samla ihop formliga berg av meningslös överskottsinformation om förment opålitliga vänsterut.  Detta skapade en falsk känsla av trygghet, men man missade de verkliga spionerna: Wennerström och Bergling.

Nu är det inte med hjälp av registerkort och mappar, utan elektroniskt som FRA ska samla in uppgifter "för säkerhets skull". Men huvudproblemet är exakt detsamma: Hur ska man veta människors faktiska avsikter av några ord i ett brev, eller som idag i ett mail?