Utdrag ur Magnus Lintons ”De Hatade”

Muslimerna har blivit en av radikalhögerns tydligaste måltavlor. Med avstamp i Nederländerna publicerar Dagens Arena ett utdrag av Magnus Lintons bok ”De hatade”.

På Amsterdam central sitter en man i jeansskjorta, stökigt hår och med ett udda sätt att fräsa ut de ord som försöker reda ut vad som hänt.
– Det förbjöds. Talet. De försöker censurera allt de inte gillar och har lyckats. Flera institut och universitetet har fått bidrag indragna, professorer har inte fått betalt för vissa föreläsningar och konst och teater som kan sorteras under så kallad mångkultur har förlorat statligt stöd.

Thomas von der Dunk är inte muslim, men historiker.
– Om det finns en period då det är relevant att jämföra samtiden med tiden före andra världskriget så är det nu. Det vore löjligt att inte välja det temat för en sådan här föreläsning.

Han har en mobil i varje bröstficka. Och fortsätter.
– Jag har inte sagt att partiet är fascistiskt, men jag har jämfört idéerna med de idéer och det fascistparti vi hade här på 1930-talet, och likheterna är slående – i synen på historien, nationen, ledarens roll, folket som en enhet. I det svartvita tänkandet. Alla historiker skulle hålla med om det.

Men det var just det som inte fick sägas. Thomas von der Dunk hade till äran av en antinazistisk motståndsman under kriget inbjudits att hålla ett tal inför kommunledningen i en av landets städer. Temat fick han välja själv. Men när det stod klart vad han tänkte tala om mobiliserade PVV sina advokater mot von der Dunk och föreläsningen fick plötsligt inte framföras i den lokala regeringsbyggnaden.
– Bisarrt. Men talande. Jag är inte ensam.

Utöver resursomläggningarna på en del universitet och i kulturpolitiken förbjöds ett band på en musikfestival nyligen att framföra en låt som kallade Wilders ”Hollands Mussolini” och en radiokanal har tvingats ta ner en satirteckning som visade Wilders som lägervakt. Det paradoxala – som Timothy Garton Ash skrev i The Guardian apropå von der Dunks fall – var att Nederländerna fått en situation där Frihetspartiets idé om frihet börjat prägla hela samhället: Geert Wilders ska ha rätt att kalla Koranen en fascistisk bok men ingen ska ha rätt att kalla Wilders fascist.
– Som sagt, suckar von der Dunk. Jag hade inte ens kallat honom fascist. Jag hade jämfört.

Som historiker har von der Dunk intresserat sig för vad man skulle kunna kalla den fascistiska potentialen i dagens Europa i allmänhet och Nederländerna i synnerhet. Segregation, populism, kris – att de tre hörnpelarna i ett auktoritärt förlopp föreligger i stora delar av dagens Europa är helt klart, och han menar att en ”tunn” mångkulturalism kan fungera väl under lång tid så länge ett samhälle inte blir hårt ekonomiskt prövat. Men när krisen kommer testas samhällets mångkulturella ”djup”, med alla dess klassdimensioner. Och då visar sig omedelbart det långsiktigt förödande sambandet mellan ekonomisk trygghet och kulturell otrygghet; den som är ekonomiskt trygg kan acceptera mycket mer sociokulturell osäkerhet än andra. Det spelar ingen roll att man inte känner sina grannar, inte talar deras språk, inte vet något om deras kultur, över huvud taget inte träffar dem – om man har pengar.
– För du behöver dem inte. Men så fort den ekonomiska tryggheten minskar ökar behovet av kulturell trygghet. När ditt jobb flyttats till Rumänien, en realitet för många fabriksarbetare här, uppstår omedelbart frågan om du känner dina grannar eller ej. Problemet i dag är att folk just nu är eller blir fattiga – men inte känner varandra. Begriper inte hur de andra tänker, vad de tror på och kan inte tala deras språk. Det är den rädslan det går att bygga politik på. Och det är det parti vi fått.

Historien om PVV är på många sätt en berättelse om Europas radikalhöger i sin helhet, om än – i tid räknat – betydligt kortare. Så sent som 1988, efter att 14 procent av fransmännen röstat på Jean-Marie Len Pen i presidentvalet, skrev brittiska The Economist tröstande att ”Europas erfarenhet av högerextrema partier post Hitler är att de tenderar försvinna i samma takt som de uppstår” och de flesta var övertygade om att Le Pen var ännu en dagslända. Fjorton år senare – 2002, samma år som Pim Fortuyn mördades i Holland – fick Le Pen efter upprepade framgångar 18 procent i presidentvalet och nu stod det helt klart att varken hans parti eller resten av kontinentens högerradikala fält var ett dagsländefenomen. I själva verket visade sig 1980-talet vara en övergångsperiod från de tre högproduktiva och välfärdsambitiösa efterkrigsdecennium då radikalhögern i bred mening var frånvarande på Västeuropas politiska scen, till en ny och mycket otryggare epok där en xenofob höger nu tycks permanentad för överskådlig framtid. David Art, författare till Inside the Radical Right – the Development of Anti-Immigrant Parties in Western Europe, menar att det är dagens situation som bör betraktas som normal och tiden mellan 1950 och 1980 som unik: ”Högerradikala partier har spelat en betydande roll i Europa ända sedan masspolitikens födelse. Det finns inga skäl att tro att det kommer bli annorlunda framöver.”

Medan partier som norska FrP och danska DF har sina rötter i 1970-talets antistatliga skattekverulans är andra, som franska FN och österrikiska FPÖ, mer biologiskt rasistiska med klara drag av klassisk fascism. Bland de senare har kristendom och vaktslående om den heterosexuella kärnfamiljen varit avgörande medan de förra alltmer, liksom Wilders, definierar sin kamp mot invandringen som ett försvar av modernitetens sekulära landvinningar; demokrati, kvinnorätt, homorätt, djurrätt. Det går på denna punkt en sorts linje mellan ”auktoritära” och ”nyliberala” partier genom Europa där söderns partier – Frankrike, Italien, Österrike – är traditionellt konservativa och bygger sin kamp mot det främmande på kristna värderingar medan partierna i norr – Danmark, Nederländerna, Norge – är uttryckligt liberala och bygger den på Upplysningen. Finland med sitt nya jätteparti faller lite utanför denna uppdelning, och även Sverige har legat vid sidan av mönstret; Ny demokrati hörde tydligt hemma i den norra familjen medan Sverigedemokraterna har mer drag av den södra, även om ett till synes idéschizofrent hoppande mellan vilka som helst frågor som för stunden ger bäst antimuslimsk effekt blivit allt påtagligare. Vid kongressen i november 2011 betonades partiets socialkonservativa ambitioner samtidigt som kopierandet av Geert Wilders sekulära, ofta hedonistiska, slogans fortsatte. I dag, vilket är talande, är djurrätt ett av partiets primära mål.

Den västeuropeiska radikalhögern har alltid roterat sina måltavlor och även om nationella särarter i fråga om skyddsvärda traditioner lever kvar så är den helt dominerande trenden i dag att alla föreställningar om själva hotet håller på att konvergera: islam och EU. I öst romerna, i väst muslimerna – och överallt EU. Stora delar av de västeuropeiska väljarna – 50 procent i Tyskland, 40 i Frankrike, 25 i Norge, etcetera – tycker fortfarande att det finns för många muslimer i Europa och sedan antisemitismen förlorat sin tjusning och efterfrågan stigit på organiserad mobilisering mot islam har parti efter parti graviterat ditåt. Exemplen är många, men mest symboliskt var kanske när veteranen Jean-Marie Le Pen 2011 lämnade över ledningen för FN till dottern Marine Le Pen och partiets återstående fläckar av antisemitism tvättades bort till förmån för en mjukare, uppdaterad, väljarjusterad, mediesmart och gärna kvinnligt formulerad invandringskritik i vilken biologisk rasism ersatts av så kallad kulturalism – och där inga sidospår stör koncentrationen på islam.

Det senare går inte ihop med extremhögerns klassiska antisemitism, inte ens Israelkritik, och en växande andel av 2000-talets högerradikaler har således skaffat sig en överarbetad Israelvänlighet; dels för att det ligger i linje med den antiislamska mobiliseringen och dels för att det hjälper brunt belastade partier – Sverigedemokraterna är bara ett – att frigöra sig från sin historia. En månad innan Marine Le Pen tog över ledningen för en av kontinentens starkaste främlingsfientliga organisationer från sin far slog hon dessa två flugor i en snygg smäll när hon jämförde muslimer som bad på gatan med nazisternas ockupation under kriget. Två månader senare visade en opinionsundersökning att hon skulle ha vunnit över Nicolas Sarkozy om presidentval hade hållits i Frankrike i mars 2011.

På detta hav av nya och gamla sätt att vara högerradikal har ingen navigerat säkrare än Geert Wilders och hans PVV; liberal i stället för konservativ, sekulär i stället för kristen, antimuslimsk i stället för antisemit, kulturalist i stället för rasist. Men framför allt har Wilders attack mot det mångkulturella samhället – och här ligger den nationella succén – brutit upp den klassiska nederländska liberalismen i två delar, med långtgående konsekvenser. En tynande del av det politiska fältet är i dag anhängare av den inkluderande liberala idén om religiös frihet och jämlikhet, vars önskade samhälle inte konstitueras av kulturellt olika grupper utan av jämlika men kulturellt olika individer. Med landets nyxenofoba vändning under nollnolltalet har emellertid en dominerande föreställning etablerats om de liberala idealen som ett intakt politiskt värdesystem som exkluderar snarare än inkluderar muslimer, i vilket liberalism ses som en överlägsen nivå av politisk, ekonomisk och filosofisk fulländning, och att den världsbilden nu befinner sig i krig med andra världsbilder. Scenariot med denna globala kulturkamp är välkänt, och det speciella med Nederländerna är bara tydligheten. Idéns enorma genomslag i den politiska mitten. Som Thijl Sunier, religionsvetare vid Amsterdams fria Universitet, skriver i Islam in the Netherlands: den förändring landet genomgått är dramatisk, och den dominerande uppfattningen är inte längre att det nederländska samhället är en öppen sfär av mångfald, utan ett slagfält som kräver vinnare och förlorare.

Allt detta hör förvisso till bilden, säger Thomas von der Dunk, men en full förståelse av PVV och dess aktuella konsekvenser för landets muslimska minoritet måste också sökas i en framgångsrik interaktion med lokalspecifika förhållanden. Många av PVV:s väljare bor i de unga städer – ett fenomen i sig i ett av världens mest tätbefolkade länder – som grundats efter 1970, och bebos av folk som flyttade ut från klassiska kosmopolitiska städer som Amsterdam, Rotterdam och Haag just för att de inte trivdes i det mångkulturella samhället. De valde, tyckte de, bort det. Men nu växer andra och tredje generationens invandrare upp till nya medelklasser och vill också flytta från de gamla till de nya städerna, med sina huvuddukar och moskéer. Detta, menar von der Dunk, har skapat en bred och väldigt exploaterbar känsla för ett parti som PVV; nu kommer de efter oss igen.
– De flesta av dessa människor är lägre medelklass som lever i skräcken att de återigen lätt kan falla ner i den underklass de lyckats lämna bakom sig.

Å ena sidan är många akademiker som studerat saken överens om att PVV är ett högerradikalt populistiskt parti, men inte högerextremt. Gränsen mellan populism och extremism brukar statsvetare dra enligt en bekant mall i vilken de två kategorierna delar en rad föreställningar, som att samhället består av två och inga fler antagonistiska grupper, att den egna gruppen är hotad av den andra, att en elit förrått folket och att det stundande förfallet inte kan räddas med mindre än väldigt drastiska politiska åtgärder. Men bara extremisterna är beredda till våld, och bara de driver en regelrätt avhumanisering av människorna i den andra gruppen, hävdar att de är djur eller något annat och därför kan fördrivas, steriliseras, fängslas, förslavas, dödas.

I Nederländerna har det länge rått en sorts verbal huliganism och Geert Wilders har förvisso kallat moskéer hatpalats och muslimer getknullare, men så länge – vilket kan tyckas hårklyvande – man bara hävdar att vissa människor knullar getter, inte är getter, klarar man extremisttestet. PVV är emot en religion, hävdar Wilders, inte emot muslimer. Att politiskt arbeta för att Koranen ska förbjudas är, konstaterade de domare som avgjorde hans hatbrottsfall, inte hets mot folkgrupp. Allt han sagt faller inom ramen för vad det demokratiska samtalet måste tåla. Han hade inte hetsat.

Men så kom Breivik.

Thomas von der Dunk tittar upp. Samtliga teveskärmar som sänder nyheter i centralstationens restauranger och vänthallar har ett och bara ett egentligt tema dessa dagar: skuldkrisen i Europa. En månad har gått sedan Angela Merkel fällde sitt ”faller euron faller Europa” och rapporteringen glider alltmer från det ekonomiska till det politiska. De verkliga konsekvenserna. I Grekland har Papandreou ännu stöd, men bara en månad senare ska hans sympatier vara decimerade och generalstrejker, ledda av kommunistfacket, lamslå landet och till och med departementens anställda ockupera sina arbetsplatser eftersom de vägrar arbeta till de villkor sparpaketet påbjuder. Inte långt senare kommer utspelet om folkomröstning, sedan återtagande av förslaget – och det står klart att grekerna inte längre bestämmer över sitt land. I London ligger sommarens kravaller och dess militära svar i färskt minne, och Zygmunt Bauman satte under hösten fingret på dess strukturella kriskaraktär när han kallade upploppen ”de missnöjda konsumenternas revolt”. I Spanien har de unga som förlorat tron på kapitalism och parlamentarisk demokrati intagit gatorna i en växande proteströrelse mot ungdomsarbetslöshetsnivåer på över 40 procent, medan de som fortfarande röstar snart med besked ska ge regeringsmakten åter till konservativa Partido Popular.
– De oskyldiga, säger von der Dunk. Det är alltid dem det beror på.

Vad de gör. Hur de reagerar. Till vem de vänder sig. I Grekland präglar känslan av att allt var någon annans fel nästan alla som nu drabbas men ändå ska alla dela på skulden genom reducerad, kanske halverad, köpkraft.
– Skillnaden här i norra Europa är att folk inte börjat känna krisen än. De ser den på teve men har ännu kvar sina jobb och bostäder. I de välfärdssamhällen vi lever i idag har människor fortfarande mycket att förlora, och så länge det finns saker att förlora blir reaktionen mild. Men den dag vi inte har något kvar blir det revolt. Helt säkert. I Grekland kan det hända vilken dag som helst. När en majoritet av befolkningen förlorar halva sin köpkraft kommer många inte att kunna betala sina räkningar, inte köpa mat, tvingas lämna sina bostäder. Det är klart att det kan starta en revolution. Och revolutioner kan sluta i mer demokrati, men också i diktatur. Det vet man aldrig.

Det är i det perspektivet kopplingarna mellan Wilders och Breiviks tankevärldar ska ses, menar von der Dunk. När Jörg Haiders FPÖ bildade regering med konservativa ÖVP i Österrike 2000 ledde det till väldiga officiella reaktioner i EU, men när Wilders idag går mycket längre än Haider någonsin gjorde leder det inte till några reaktioner alls. Det är accepterat nu, vilket i sig är en stor förändring. Men det riktigt intressanta, menar han, är inte att föreställa sig vilka konsekvenser PVV:s islamhatande idémobilisering får i det samhälle vi har i dag, utan i det vi skulle kunna ha i morgon. Efter krisen. Ett där tilltron till demokratin är rejält kantstött. Kanske död.
– Det är sant att Wilders inte ägnar sig åt våld utan ord, men han har ofta betonat vikten av ett ”fullskaligt krig” mot islam. Han definierar aldrig vad han avser med detta ”krig” och det är just det som är så farligt. Ett krig utkämpas normalt med vapen, och det var exakt vad Breivik tog till. Vad han gjorde var en helt logisk slutsats utifrån en idé om att ett totalt krig är nödvändigt.