I år har Condoleezza Rice varit mer kritisk mot Israels politik än någon enda europeisk utrikesminister. Europa har hamnat vilse i Palestinakonflikten.
I EU pågår ett envist lobbyingarbete från en växande grupp länder för mer okritiska förbindelser med Israel. När unionens utrikesministrar möttes 16 juni enades de om en uppgradering av det associationsavtal Israel har med EU och som bland annat reglerar handelsvillkoren. Israel får därmed status av mer gynnad nation. Det är en märklig utveckling.
För bara några år sedan – under Israels terrorchocker för att knäcka den så kallade andra intifadan – var diskussionsläget det motsatta. Då hördes önskemål i en mer rimlig riktning: att frihandelsavtalet skulle frysas på grund av Israels brott mot mänskliga rättigheter.
Israels övergrepp har inte dämpats sedan dess. Gaza har förvandlats till ett klassiskt muromgärdat ghetto, utvecklat en klassisk ghettoekonomi och ett klassiskt desperat ghettomotstånd efter samma mönster inmurade människor gjort tidigare i historien. På Västbanken fortsätter de illegala bosättningarna växa och vägspärrarna ökar. För grannländerna Libanon och Syrien är Israels armé ett alltid närvarande hot.
Inget har förändrats – mer än att allt förvärrats. Ändå svänger europeiska regeringar, en efter en. Och journalisterna, även svenska, traskar efter. Minns propagandareportagen under Israels 60-årsjubileum i maj. Vad är det som händer?
I en artikel i israeliska Ha'aretz (15/6 på den engelska nätupplagan) skrev Gideon Levy att EU borde förhålla sig till Israel som till alla andra länder som önskar närmare kontakt: respektera de mänskliga rättigheterna, öppna Gaza, avveckla bosättningarna. Men i stället "bojkottar man de ockuperade, och som om inte det räcker uppgraderar man sina relationer med ockupanterna."
Carl Bildt har gjort långbesök på Västbanken i vår. Ett unikt besök där han träffade palestinier men nobbade ordentliga samtal med ockupationsmaktens regering. Men vad säger han om den europeiska kantringen? Carl Bildt är tystare än historiens tystaste svenskdiplomati. Och vad säger oppositionen? Inget.
Den antipalestinska politiken kan antagligen bara förklaras med den islamofobi och rasism som är konsekvensen av USA:s så kallade krig mot terrorismen, med européers skräck för araber.
Så här avslutade Levy: "En villkorslös uppgradering av relationerna är ett pris Israel nu får för bosättningar, en medalj för belägringar, inringningar och svält. Är det så Europa vill se sig själv?"
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
