Många frustrerade socialdemokrater tycks nu önska att partistyrelsen snabbt utser en ny ledare. Han eller hon ska vara erfaren och påläst och samtidigt kunna ge partiet en nystart. Sen, säger man med en suck, gäller det att föra ut vår politik.
Jag är rädd att detta är uttryck för ett önsketänkande. Med en alltför snabb process är risken att motsättningarna ligger kvar och skaver under ytan. Det viktigaste, menar jag, är att processen blir bra och resultatet hållbart. Och huvudproblemet är politiken.
Jag skulle helst se en öppen diskussion mellan flera villiga kandidater och en rådgivande medlemsomröstning inför en extrakongress. Skälen är flera. Ett val av ny partiledare via en medlemsomröstning skulle kortsluta de olyckliga personfixerade motsättningarna mellan distrikt och grupperingar. Det skulle skapa en mer öppen diskussion kring olika positioner inom partiet – vilket långsiktigt stärker socialdemokratin. Och det finns i dag ute i landet en utbredd misstro mot partiets ledande grupperingar; en ledare som snabbt tillsätts av partistyrelsen skulle riskera att få stångas med den misstron.
Det tar tid, säger man. Vad tror man ska hända på ett par månader? Sett på längre sikt är några månaders kampanjtid inget problem, i synnerhet med den här orkeslösa alliansregeringen. Den som väljs med en medlemsomröstning i ryggen skulle stå stark, vilket behövs för att ena partiet.
Huvudproblemet är dock att partiet på avgörande punkter saknar en tydlig politik att föra ut. Partiet har ingen egen politik för full sysselsättning. Europeisk socialdemokrati saknar en egen syn på den europeiska krisen. Allt talar för att ekonomin och jobbpolitiken kommer att vara helt avgörande, vilket också syns i upptakten till valen i Frankrike och USA. Svensk ekonomi är bättre men när det gäller jobben här regeringen Reinfeldt tydligast misslyckats. Alternativet?
Härnäst i vikt kommer skolan och välfärden. Även här partiets politik otydlig och motsägelsefull. De systematiska felen när vinststyrda företag utvecklar en dominerande roll i vården och skolan underskattades grovt vid den senaste partikongressen. Alla inser i dag, tror jag, att här måste nya och tydliga politiska handlingslinjer formas. De finns inte färdiga att ”föra ut”.
En diskussion mellan flera partiledarkandidater kunde handla om detta. Åsiktsskillnaderna är inte är så entydiga som motsättningar mellan partidsistrikt och andra grupperingar tycks ange. Höger- och vänsterbeteckningarna är förenklade och ytliga. Ute i partiet finns en bred spännvid i åsikter, ett förhållande som kan göras levande och fruktbart. En öppen kandidatdiskussion skulle visa att motsättningarna i sakfrågor inte kan sorteras efter en förenklad höger/vänsterskala. Och partiet skulle vitaliseras.
Ingemar Lindberg, tidigare statssekreterare och utredare på LO.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
