Vad är priset för Europas murar?

För 25 år sedan föll Berlinmuren. Det är hög tid att inse att den mänskliga kostnaden för att ha Europas murar kvar är outhärdligt hög.

Natten mellan den 9 och 10 november 1989 föll Berlinmuren. Västtysklands dåvarande förbundskansler Helmut Kohl inledde omedelbart och resolut den tyska återföreningen. I hjärtat var en överväldigande majoritet av västtyskarna med honom, givetvis skulle fosterlandet som delats med våld bli ett igen.

Oron i maggropen gällde kostnaderna: skulle väst verkligen ha råd att ta hand om alla Ossies? 1989 var DDR:s ekonomi nära kollaps. Vägar, bostäder, fabriker: allt var i sämre skick öster om den tidigare järnridån. Västtyskarna var mer än dubbelt så rika: när DDR uppgick i Förbundsrepubliken Tyskland i oktober 1990 var BNP per capita i DDR bara 43 procent av den i Västtyskland.

Klaus Schroeder, sociolog vid Freie Universität Berlin har räknat på vad återföreningen kostat. Han har lagt ihop alla överföringar som gjordes till öst: skatteutjämningen mellan de gamla och de nya tyska delstaterna, bidragen från EU:s strukturfonder, olika former av näringslivsstöd och alla utbetalningar i form av pensioner, A-kassa och andra socialförsäkringar som gjordes till människor i det tidigare DDR.

Trots att Klaus Schroeder drar av skatter och sociala avgifter som östtyskarna betalat in till staten kommer han fram till att återföreningen kostat sammanlagt två tusen miljarder euro mellan 1990 och 2014. En hisnande summa, två tusen miljarder är ett tal med tolv nollor. Kostnaden var samtidigt inte större än att Tyskland hade råd med den.

Tyskland hade råd, inte minst för att återföreningen gav så stora vinster. En förklaring är att den tyska ekonomin fick en skjuts när de två tyska staterna blev ett land, och företag i det tidigare Västtyskland fick tillgång till en stor marknad med ett gemensamt språk. Efterfrågan på västtyska varor ökade i takt med att pensioner och barnbidrag höljdes till västtysk nivå även i öst.

Lika viktigt var att östtyskarna själva bidrog till att betala kostnaderna för återföreningen. Kanske så många som två miljoner tidigare DDR-medborgare flyttade till väst efter murens fall. De som flyttade var – som migranter för övrigt brukar vara – både yngre och mer välutbildade än befolkningen som helhet. Värdet av deras bidrag till ekonomin och de skatter och avgifter de betalat in har uppskattats till 70 miljarder euro. Per år.

Firandet av Berlinmurens fall väcker med all rätt frågan om när Europas återstående murar äntligen ska falla. Vad skulle det kosta att riva EU:s inre murar? Vad skulle det till exempel kosta att lyfta människor i Bulgarien och Rumänien till en levnadsstandard som människor i andra delar av EU tar för självklar?

Gigantiska belopp, förmodligen. Men precis som kostnaderna för den tyska återföreningen handlar det om tidsbegränsade kostnader. Dessutom är rumänerna och bulgarerna redan i dag med och betalar. Tillväxten i dagens Tyskland drivs på av unga och ofta högutbildade arbetskraftsinvandrare från Sofia och Bukarest. Samtidigt skickar de hem en stor del av sina inkomster, och bidrar därmed till att förbättra levnadsnivån i sina ursprungsländer.

Även skattebetalarna i Storbritannien tjänar på invandringen från andra EU-länder. En nyligen publicerad studie visar att inflyttade från andra EU-länder inneburit en nettovinst för den brittiska staten på inte mindre än 240 miljarder kronor mellan år 2000 och 2011.

Vad skulle det kosta att riva de synliga och osynliga murar som skiljer Europa från Nordafrika och Mellanöstern? Det är dags att börja räkna på det. En sak är säker: den mänskliga kostnaden för att ha murarna kvar är outhärdligt hög.