Budgetarna bygger på glädjekalkyler av tillväxten, precis som Riksbankens höga ränta gjorde. Domen mot politikerna kan bli lika hård som den mot Riksbanken och omvändelsen lika snöplig.
Innehållet i alliansens budget som läggs i dag kommer att skilja sig från regeringens, men ramarna – hur mycket som satsas – kommer att vara snarlika. Båda budgetarna bygger på modeller för tillväxtprognoser som under senare år överskattat tillväxten rejält. Glädjeprognoser.
År 2011 trodde regeringens och Konjunkturinstitutets modeller att tillväxten skulle öka med över 3 procent per år fram till idag. Nu har vi facit: en tillväxt som hankade sig fram på mellan 1 och 2 procent. Resultat? Modellerna ligger kvar på cirka 3 procent i årets budget.
Hur blir det såhär? Jo, prognoserna utgår från att konjunkturen är ”i balans” efter tre år. Det vill säga den verkliga arbetslösheten är lika stor som ”jämviktsarbetslösheten”, alltså den konjunkturoberoende arbetslöshet som beror på hur arbetsmarknaden fungerar på ett mer grundläggande plan. Har vi högre arbetslöshet än ”jämviktsarbetslösheten”, det vill säga lågkonjunktur, ja då kommer tillväxten ta fart de närmsta åren så att all arbetslöshet som beror på konjunkturen försvinner.
Och när arbetslösheten minskar så ökar skatteintäkterna och efterfrågan och vi passerar in i en högkonjunktur efter exakt tre år. En konjunkturcykel är ju som bekant alltid sex år, det tycker i alla fall modellen.
Det finns bara ett problem: prognoserna slår inte in. Eller jo, någon gång slår de naturligtvis in. Det är det hoppet som både regering och opposition klamrar sig fast vid: även en klocka som står till visar rätt tid två gånger per dygn, och någon gång ska väl modellen få rätt!
Såhär i efterhand är det lätt att se att hade vi prognostiserat den verkliga tillväxten istället för den som tuggades fram av modellen, så hade vi behövt stimulera ekonomin rejält. Som ett kvitto har vi nu nollränta. Strålkastarljuset riktas bort från Riksbanken och skiner nu obarmhärtigt på regeringen. Nu måste NI göra något. Riksbanken kan inte göra mer, de är ute ur spelet.
Regeringen och oppositionen är naturligtvis medvetna om att modellerna inte fungerar. Ändå klamrar man sig fast vid dem som en skeppsbruten vid sitt förlista fartyg. Deflationens kalla vatten riskerar att kyla ner de skeppsbrutna. Men är det ändå inte för farligt att kasta sig ut och simma till den där ön som skymtar i fjärran: ön Stimulantia, resonerar man.
Men ju mer fartyget slits isär och temperaturen sjunker, desto fler börjar prata om ön. Nu är det inte bara keynesianer som till exempel Robert Skidelsky som pratar om stimulanser för Europas regeringar. Även konservativa The Economist föreslår i sitt senaste nummer ett gigantisk europeiskt investeringspaket på 300 miljarder euro. Tiden börjar rinna ut för de europeiska ledarna, varnar The Economist.
I ett svenskt perspektiv kan man frukta att domen över regeringen kommer att bli lika hård om fyra år som den över Riksbankens räntepolitik sedan finanskrisen – och omvändelsen lika snöplig.
Det är dags att även våra svenska politiker överger det sjunkande modell-vraket, räddar sig ur det kalla deflationsvattnet och börjar simma självständigt. Att klamra sig fast vid ett vrak i fyra år till är ingen vinnande strategi.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
