Owen Jones är ju, mer än något annat, en passionerad ung röst med kraft och – nästan överraskande – pondus att faktiskt förena den brittiska vänstern.
Den unga brittiska vänsterdebattören Owen Jones, just fyllda trettio, rörde redan för sisådär fyra år sedan om i etablissemanget i sitt kroknande hemland. Med boken Chavs skrev han både ett försvarstal för arbetar- och underklassen och något som påminner om en manual mot Västeuropas allt accelererande och unisona klassförakt.
Att Chavs mestadels utspelade sig i förorterna till Storbritanniens nedmonterade industristäder gjorde dessutom läsningen – i synnerhet för oss som småskyldigt läser skvallertidningen Heat för att hålla fånigt anglofil småkoll på fenomen som Kelly Brook, Jordans rad av otrogna män och realitysåpan The Only Way is Essex – bitvis betydligt mer fascinerande än om boken hade skrivits i, säg, Holland eller Litauen.
Titeln Chavs var en referens till öknamnet som getts ”desginerplaggsbesatta rednecks från underklassen”.
I The Establishment tar han ett betydligt större grepp: det om hur en elit i dag styr och ställer över oss utan att vi längre ens märker det: bankväsendet, lobbyismen i Westminsters korridorer, parlamentsledamöterna med sina skandalösa avdrag. De största revisionsfirmornas överenskommelser med det brittiska skatteverket, medieägarnas makt och de privata företag som utnyttjar staten.
Med sitt anteckningsblock promenerar Jones med lätta steg fram och tillbaka genom de lövtunna svängdörrar som knappt skiljer de här olika samhällssektorerna åt.
Allt hör ihop.
Alla hör ihop.
Det har varit underhållande att läsa recensionerna av The Establishment i mer konservativa brittiska kulturbilagor. De avskyr Jones. Förstås. Helt enkelt för att yngre människor lyssnar på honom och för att han får klassiska – och av Labour bortglömda – socialistiska ideal och lösningar att framstå som både attraktiva, genomförbara och nödvändiga.
Owen Jones försöker uppmana till en demokratisk revolution – att på fredligt vis återerövra den makt, de medel och möjligheter som etablissemanget har annekterat som sina egna. Det kommer, skriver han, aldrig att ske så länge de utnyttjade klasserna fortsätter att tro att de är beroende av överhetens eventuella generositet och allmosor.
Sociala förändringar kan bara uppnås när folket är beredda att acceptera att det är de som kollektivt måste kämpa och riskera tillsammans, inget kugghjul i etablissemanget som har något att förlora på minsta förändring kommer att lyfta ett finger för att flytta maktstrukturens nuvarande status quo en endaste millimeter.
Men inte ens Jones skarpaste kritiker kan, hur gärna de än försöker, blunda för ett av de starkaste kapitlen i The Establishment, det som behandlar brittiska medier, vilka som styr dem, hur de gör det och varför.
Genom mängder av intervjuer och samtal med – oftast – före detta mediechefer tornar en bild upp av komplett ägarkontroll som också utnyttjas av alla; blott Owen Jones egna främsta uppdragsgivare The Guardian kommer lindrigt undan.
I blurbarna på bokomslaget utser komikern Russell Brand honom till ”vår tids George Orwell” (även om han ”råkar se ut som en bebis”) och den skotske författaren Irvine Welsh hävdar att ”det här är den viktigaste politiska bok som har skrivits under min livstid och den enda du behöver läsa”.
Nja.
Hur mycket jag än uppskattar Jones så vilar det också något av traditionellt rebelliskt tidigt 1970-tal över The Establishment. Viljan att – som det brukade heta i hippie-eran – ”stick it to The Man” med en nästan konspirationsteoretisk tjurskallighet förklarar varför just den här boken omfamnas så hårt av just en punkromantiker som Welsh.
För på många vis är Owen Jones – om han vore svensk – en proggkramande ulv förklädd i fridolinsk kostym och bred slipsknut.
Men varför inte?
Det är egentligen bara en marginell anmärkning, kanske blott en observation. Hans idealisering och återerövring av en socialistisk ideologi, mild revolutionsromantik och genuin välvilja är det som lyser läsaren i ansiktet med en ficklampa genom hela The Establishment.
Owen Jones är ju, mer än något annat, en passionerad ung röst med kraft och – nästan överraskande – pondus att faktiskt förena den brittiska vänstern.
Frågan är nog inte om – utan när han ger sig in i politiken för att försöka förändra den inifrån.
Andres Lokko
Artikeln är publicerad i Magasinet Arena #5 2014. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
