Det är mycket svårt att gå från facket till politiken, det är två helt olika världar. Det berättar förra arbetslivsministern Hans Karlsson i en öppenhjärtig intervju om sin erfarenhet att, liksom Stefan Löfven, ta steget från facket till politiken.
Stefan Löfven är den första ordförande för ett LO-förbund som blir partiledare för Socialdemokraterna. Men han är inte ensam om att vandra från en hög position i arbetarrörelsens ena ben, facket, till en hög position i det andra, politiken.
I det avseendet har han sällskap av tidiga S-profiler som Gunnar Sträng, som innan han blev jordbruksminister och senare finansminister började sin bana som medlem i Hässelby trädgårdsarbetarfackförening, avdelning 227, och så småningom avancerade till ordförande för Svenska lantarbetareförbundet. Andra exempel är Rune Molin, före detta vice ordförande för LO som 1990 blev industriminister samt Metallbasen Leif ”Blomman” Blomberg som 1994 blev biträdande arbetsmarknadsminister och senare biträdande inrikesminister.
Olika världar
Den som har färskast erfarenhet av att ta steget mellan fack och politik är 2002 års arbetslivsminister Hans Karlsson. Innan han blev minister var Hans Karlsson avtalssekreterare för LO och innan dess ombudsman för Svenska målareförbundet. Själv tyckte han att det var mycket svårt att gå från den fackliga till den politiska världen.
– Det är två helt olika världar med två olika logiker. I den fackliga världen bygger allt på att nå konsensus. Ett avtal, hur stora stridigheterna än är, landar alltid i att man måste bli ense. Och sedan stå upp för sin kompromiss. I politiken och i riksdagen är det snarast tvärtom. Där handlar det inte om att komma överens, utan om att tydliggöra skillnaderna, säger han till Dagens Arena.
Enligt Hans Karlsson styrs den politiska och den fackliga världen av två helt olika maktlogiker. I politiken tas majoritetsbeslut och processen fram till avgörandet handlar om att förtydliga skillnader. I den fackliga världen tas besluten med konsensus och allt handlar om ett givande och ett tagande där är det viktigt att kunna sätta sig in och förstå hur den andra sidan tänker.
– När jag stod i riksdagen började jag fundera: ”Varför tycker jag att det här är besvärligt?” Jag gick över Munkbron på morgonen och tänkte: ”Varför tycker jag att det är så tråkigt att gå till riksdagen?”, säger Hans Karlsson.
Elaka människor
Det som Hans Karlsson i magen upplevde som olustigt var just skillnaden mellan den fackliga konsensusinriktade verkligheten och riksdagens positioneringar och polariserande.
– När jag kom till riksdagen tyckte jag att jag bara mötte elaka människor, dumma människor som ville mig illa. Jag var tvungen att tänka: ”Varför tycker jag illa om mina politiska motståndare?” Jag tyckte aldrig illa om Svenska arbetsgivarföreningen. Jag tyckte att de hade fel, men det fanns samtidigt en ömsesidig respekt för att vi företrädde två olika intressen. I riksdagen fanns inte den respekten. De som jag debatterade mot ville inte ens med enkel intellektuell hederlighet förstå mig, utan vrängde det till motsatsen. Det var väldigt jobbigt, säger han.
Hans Karlsson berättar att samma logik som gällde för arbetet i riksdagen även gällde för det interna regeringsarbetet.
– Konsensustanken fanns inte där heller. Om jag hårdrar det så var jag aldrig överens med finansdepartementet, utan jag fick dess godkännande. Men vi blev aldrig ense, säger han.
En hel liturgi
I den politiska världen fanns också en mängd oskrivna regler som fackföreningsmannen Hans Karlsson blev tvungen att förhålla sig till.
– Man upptäcker att det finns en liturgi man måste lära sig. Första året fick jag lägga väldigt mycket energi på hur man beter sig. Det här mer herr och fru talman, att man inte får kalla sin debattmotståndare vid förnamn, inte dua och ställa sig upp när man begär replik. Det var det ingen som berättade, utan man fick lära sig den hårda vägen. Allt det gör att man blir ängslig och tappar fokus på sina politiska frågor.
– Det är en helt ny värld som stackars Löfven måste lära sig. Och han ska dessutom vara partiledare. Jag var ändå bara arbetsmarknadsminister, säger han.
Inte enbart kompisar
Hans Karlsson tror dock inte att Stefan Löfven kommer få problem att förstå sig på politiken.
– Vi som kommer från den fackliga världen är ju också politiska människor. Man bottnar i båda världarna, säger han.
Däremot kan just de olika maktlogikerna, och det han kallar liturgin, bli tufft till en början. Stefan Löfven ska inte heller räkna med att alltid tas emot med öppna armar, inte ens av de egna partikamraterna.
– Många socialdemokrater som kommer från den politiska sidan av arbetarrörelsen har svårt att förstå den fackliga logiken. Jag mötte många kamrater som inte alls förstod den fackliga världen, de var inte alls på samma våglängd. Det kanske Löfven har fattat för länge sedan, men är det något han ska se upp med, så är det att han inte enbart kommer möta kompisar i den politiska världen, säger Hans Karlsson.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
