Nato-medlemmen Turkiet har på nytt gått in över gränsen till det kurdiska självstyret i norra Irak, med tiotusentals soldater och beskjutning från luften. Det är inte första gången turkiska armén opererar över gräsen i jakt på PKK-gerillan. PKK svarar med att de kommer att förvandla turkiska städer till osäkra eldhav med självmordsbombare. Medan krig nu sägs vara den enda lösningen återstår frågan: När ska kurdiska folkets status som folk utan land tas på allvar? Och varför finns det inte något svenskt intresse i att medla för att förhindra fullt krig och etnisk rensning av kurder?
Förra årets flaggdemonstrationer samlade miljontals turkar på torgen, de skanderade att Turkiets gränser är oföränderliga. Det var kemalistiska pensionerade generaler som låg bakom den största folkliga uppvisningen av nationalism och demonstrationerna sändes direkt på teve. Var och varannan turk hängde en flagga utanför sitt fönster. Generalerna visste vad de gjorde. Krig kräver sin förberedelse. Inte bara i vapen utan också hos dem som är tänkta att delta i det utan protester.
Givetvis kom demokratin att bli första offret, avsaknaden av åsiktsfrihet i landet påminner nu snarare om åren strax efter militärkuppen. Författare som Orhan Pamuk och Elif Safak har gått under jorden. Journalister med antinationalistisk agenda hotas till döds av turkiska fascister. Värst är ändå att kurder inte längre kan säga att de är kurder av rädsla för att utsättas för repressalier. En av Turkiets megastjärnor tillika Idol-jury Bülent Ersoy sa i söndags kväll på teve att om hon hade haft en son skulle hon inte vilja skicka honom till detta meningslösa krig. På måndagen inledde en åklagare i Istanbul en förundersökning för att utreda om Ersoy har gjort sig skyldig till "negativ beskrivning av militärtjänstgöring". På den nivån är det.
I höstas när kurdiska partiet DTP trots allt lyckades få in ett tjugotal ledamöter i turkiska parlamentet verkade det som om en öppning för dialog var möjlig. Men precis som den hatiska turkiska nationalismen inte vill ha en fredlig lösning, är inte heller PKK intresserad av en fredlig lösning. Det är ingen slump att PKK:s provokationer mot turkiska armén kom att eskalera samtidigt som denna historiska händelse: ett uttalat kurdiskt parti i parlamentet i Ankara.
Övergången från hatisk nationalism till krig och etnisk rensning går fortare än man anar. Det har vi sett senast i Bosnien och på andra platser. Utvecklingen riskerar inte bara att leda till storkrig i regionen utan också till att vi inte längre kan garantera kurder liv och säkerhet i Turkiet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
