Vi måste våga kräva ekonomiska rättigheter, inte bara demokratiska. Den kampen heter socialism och inte ”klassperspektiv”.
Vad betyder egentligen klassperspektiv? Klassmedveten? Det är i alla fall inte per automatik socialism. Allt mer hör man dessa begrepp uppradade bland andra sociala kamper.
Intersektionalitet kan användas på olika sätt. Alltså kunskapen om att olika former av diskriminerande maktordningar samverkar i skapandet av samhällets makthierarkier.
Antingen som namedropping, där varenda social kategori ska med. Eller som ett radikalt verktyg, där kategorierna inte är det viktigaste, utan systemen bakom som konstruerar skiten. Det vill säga kapitalism, sexism, heterocissexism, rasism, ableism. Men då måste vi våga benämna kamperna vid dess rätta namn.
Jag läser det på en blogg eller i beskrivningen av ett seminarium; att en ska tala om rasism, sexism och klass eller att en ska utgå från ett antirasistiskt feministiskt och klassmedvetet perspektiv. Varför skriver en inte bara ut kapitalism och socialism? Är det för att höger-vänster skalan ”är ute”? Är det för att blidka de liberala antirasisterna så vi får skriva i deras tidningar?
Ett alltmer populärt sätt att närma sig klass är att gå genom andra kategorier. I valrörelsen debatterade Feministiskt Initiativ ofta på det sättet. De sa att eftersom de talade om kvinnor och rasifierade, och att dessa utgör den globala majoriteten av de fattiga, så talade de per automatik också om klass.
Men det fungerar förstås inte riktigt så. För ska vänstergubbarna få komma undan genom att säga att de visst pratar etnicitet och kön, det täcks av klass? Först socialismen sedan feminismen och så vidare.
Denna inställning går inte minst emot den intersektionella grundbulten att inte rangordna kamperna. För det blir en rangordning när socialismen hela tiden trillar bort. Intersektionella tankegångar har en stark marxistisk tradition genom Angela Davis, Patricia Hill Collins, Bell Hooks, Diana Mulinari. Listan är lång.
Det var fattiga svarta kvinnor, som den före detta slaven Sojourner Truth, som först offentligt gav uttryck för intersektionell förståelse.
För en socialist ska det inte räcka med att lyfta fram rasifierade arbetarkvinnors enskilda berättelser, utan en måste gå vidare med en strukturell kritik.
En kan inte skita i höger-vänster skalan. En ska kritisera en ekonomi baserad på exploatering av både människor och natur och jobba för att avskaffa maktrelationen mellan dem som äger och inte äger.
För vaddå klassmedveten? Vad gör du med den medvetenheten, slår du uppåt eller nedåt? Även kapitalister är klassmedvetna och för klasskamp. De är egentligen världsbäst på detta.
Därför blir det problematiskt när en antirasistisk socialist säger att ”vita generellt har makt över den egna representationen, ekonomisk makt och politisk makt”. För det stämmer inte. Vi lever i en kapitalistisk värld. Inte en enda arbetare har ekonomisk och politisk makt. Det har däremot vita kapitalister.
Vi måste våga kräva ekonomiska rättigheter, inte bara demokratiska. Den kampen heter socialism och inte ”klassperspektiv”.
Roya Hakimnia, frilansskribent.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
