Marken brinner: Vi vägrar delta i normaliseringen av rasism

Det är allvarligt att just denna höst, då 13 procent röstat för en rasistisk politik, inte kunna spela vidare en föreställning som kunnat föra upp en diskussion kring mänskligt värde, skriver det konstnärliga teamet bakom Marken brinner.

Under de senaste veckorna har det skrivits och debatterats mycket kring vår föreställning Marken brinner – en föreställning om uppror genom Husby/Clichy-sous-Bois/Tottenham/South Central och anledningarna till att vi inte längre spelar den. Marken brinner är en poetisk föreställning om marginalisering i förorterna och lyfter fram rasstrukturer, belyser sociala skillnader samt polisens och mediernas makt.

Bland annat berättar vi om det rasistiska våld som polisen gjort sig skyldig till i form av mord och misshandel på civila på nämnda platser, den fattigdom och marginalisering som dessa platser har gemensamt och de protester som väckts av detta demokratiska underskott. Vår föreställning drar även paralleller mellan dessa protester och historiska kamper för demokrati så som medborgarrättsrörelsen och kvinnorättsrörelsen.

Föreställningen är skriven och iscensatt ur de utsattas och protesterandes perspektiv. Detta tycker vi är särskilt viktigt i ett samhällsklimat där medierna okritiskt förmedlar polisens utsagor, och polisen gång på gång misslyckas med att utreda sig själva. Vi menar att många inte är vana vid att bevittna samhällskritik ur de perspektiven som lyfts fram, vilket har gjort det svårt för oss att vid alla speltillfällen skapa det demokratiska och inkluderande rum som varit vår intention.

Förutom att hakkors ristats in på spelplatsen och föremål kastats mot ensemblen har vissa delar av publiken visat sitt missnöje på andra sätt. Bland annat har vi initierat gemensamma handlingar som exempelvis tydligt tar ställning för de boende i Husby eller för apartheidregimens offer i Sydafrika, som vissa delar av publiken vägrat delta i.

Denna vägran har tyvärr ibland iscensatt den rasistiska struktur vi velat omkullkasta i föreställningen och utsatt skådespelare och andra i rummet för förtryck. Ett förtryck som inte alltid manifesterar sig på det sätt som många föreställer sig att rasistiskt våld tar sig uttryck, men som är precis lika verkligt och påtagligt för dom kroppar som rasifieras i salongen.

I en tid när rasismen normaliseras är det många som tänker att det är något en ska förvänta sig eller acceptera. Den normaliseringen vägrar vi delta i. Självklart varken kan eller vill vi tvinga vår publik att delta i något de inte vill eller håller med om men vi har makten att sätta stopp för den hotfulla stämning som både skådespelare och delar av publiken utsätts för.

Vi vill också poängtera att vi var medvetna om just den normalisering av rasism som vi beskriver men ändå blev förvånade över att delar av publiken väljer att identifiera sig med den vita polisen, den vita kolonisatören, den vita politiker som genom sina beslut utsätter unga för fattigdom, utsatthet och våld, och därför också känner sig attackerade av föreställningen. Vi är också förvånade över att vissa skolor inte bekräftar elevers erfarenheter av rasism och inte kan erkänna att det finns samma konflikter hos dom som i resten av samhället.

Slutligen vill vi lägga till att vi inte är förvånade över att många har reagerat på föreställningen eftersom det är kontroversiellt i alla tider att kritisera polisens våldsmonopol eller hävda att alla liv är sörjbara, även de som rasifieras och våldförs på av majoritetssamhället och dess beskyddare. Det är så klart också upp till var och en att tycka vad de vill om föreställningens form och tematik.

Men vi anser att det är oroande och väldigt allvarligt att just denna höst, då 13 procent röstat för en rasistisk politik, inte kunna spela vidare en föreställning som hade möjligheten att öppna upp för en diskussion kring mänskligt värde. Speciellt eftersom många i publiken, både unga och vuxna, har känt sig sedda och speglade i sina erfarenheter av denna marginalisering.

Just denna bekräftelse och spegling har hela tiden varit vår intention. Vi önskar också att debatten i fortsättningen får handla om det våld och den orättvisa vi vill belysa och bekräfta erfarenheterna av i Marken brinner – en föreställning om uppror genom Husby/Clichy-sous-Bois/Tottenham/South Central.