Jag har en vän vars hustru var sjuk i flera år. En allvarlig magsjukdom tärde på hennes möjlighet att arbeta heltid. Under ett år jobbade hon halvtid. Sedan tillstötte cancern. Det sista året avlöste cancerbehandlingarna och magoperationerna varandra. Hon var förstås heltidssjukskriven. Sedan gick hon bort.
Enligt den borgerliga regeringens definition ingick hon i "utanförskapet". Helhetens innebörder märks ofta i de konkreta exemplen. Men ordet "utanförskap" har satt sig i det allmänna medvetandet. Det används av journalister som ett faktum och även av dem som är motståndare till Reinfeldts & Borgs ideologiska projekt.
Begreppet är emellertid ideologiskt och värdeladdat. Borgerligheten har historiskt sett ömsom bekämpat eller försökt bromsa framväxten av det moderna välfärdssamhällets försäkringslösningar.
Ett huvudargument har varit att antalet som jobbar och som "försörjer" de andra blivit en allt för stor börda. Argumentet användes redan i början av 1900-talet då modest skattehöjningar skulle sänka ner landet i fattigdom och förtryck.
I modern tid har argumentet uppstått på ett annat sätt. De där som är arbetslösa, sjukskrivna, föräldralediga, studerande eller pensionerade – ja, de befinner sig i ett utanförskap. Därför definieras ersättningar om till "bidrag", när de i själva verket är försäkringslösningar. Expressens ledarsida kallade häromdagen utanförskapet för "det sista riktigt stora systemfelet som återstår i den svenska samhällsmodellen".
Men detta slags överföringar är ju definitionen på ett välfärdssamhälle. Sett över en livscykel jämnar dessa utgifter ut sig över ett långt liv, skapar en trygghet som gör livet lättare att leva. Välfärd är att färdas väl genom livet. Vilket inte står i motsättning till att på olika sätt verka för att fler kommer i arbete. Vi bör motverka fusk och överutnyttjande. Inte minst av rättviseskäl.
Dessutom handlar det om utgifter som kostar och som måste finansieras. En annat viktigt skäl att verka för att fler kommer i arbete är att befolkningen åldras, vilket innebär att notan blir högre. Och ytterligare ett skäl handlar om att det är bra att så många som möjligt bidrar, inte minst bör förtidspensioneringarna komma ner i volym.
Men det är en helt annan sak är att köpa idén om ett allmängiltigt utanförskap. Det leder tankarna fel, och i förlängningen – och i de konkreta förslag som den borgerliga regeringen genomförs – skrivs politiken ut i förslag som ska klämma åt sjuka och arbetslösa. Cynismen märktes för övrigt när just en cancersjuk person skulle få sänkt sjukersättning efter ett år. Regeringen tvingades backa och skyllde på Försäkringskassan.
Utanförskapet är alltså en intressant språklig manöver som förändrar de ideologiska föreställningsramarna. Ordens valörer är viktiga. Det är en gammal sanning att språket inte kan skiljas från tanken: orden bestämmer hur vi förhåller oss vill världen. Redan de gamla grekerna insåg detta. Cicero menade att saken ("res") och ord ("verba") inte kan skiljas åt. De hör ihop.
Nietzsche inledde sin intellektuella resa genom att framhålla att språket understödjer och återskapar makt. Och ordet "utanförskap" understödjer ett borgerligt värderingsskifte.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
