”Statsministern måste träffa koncerncheferna”

Jan Björklund (FP) hävdar att Astra Zenecas neddragningar inte beror på politiken. Tidigare statsrådet Thomas Östros (S) ger Björklund delvis rätt, men säger att regeringen måste vara mycket mer aktiv.

Astra Zeneca meddelade i går att de avvecklar sin forskningsenhet i Södertälje. 1200 arbetstillfällen försvinner. Neddragningen är en del i en global omstrukturering som Astra Zeneca har genomfört i flera steg sedan 2007. Företaget lägger ner på många platser, inte bara i Sverige. Fram till 2014 ska över 7000 jobb bort globalt.

Forskningsminister Jan Björklund (FP) sa vid en pressträff på torsdagen att neddragningarna i Södertälje inte ska betraktas som en konsekvens av svensk forskningspolitik. Björklund menade att ”utmaningen är att behålla kompetensen i Sverige”. Med ett statsanslag på 8-9 miljarder årligen är ”medicinsk forskning det forskningsområde som får störst statligt stöd”, sa Björklund. Särskilda skatteregler för läkemedelsindustrin och toppforskare finns också på ritbordet, sa Björklund som även menade att ”sjukvården måste öppna upp sig mer för läkemedelsindustrin.”

Dagens Arena ringde upp Thomas Östros, tidigare bland annat forskningsminister (S), för att få hans syn på Björklunds uttalanden.

Är det korrekt att det inte är politikens fel att det här händer?
– Björklund har en poäng i att det är en global koncern som gör neddragningar. Men jag tror inte att regeringen fullt ut inser globaliseringens konsekvenser. Man jobbar inte tillräckligt seriöst med nyckelbranscher i Sverige för att stärka konkurrenskraften.

Hur menar du?
– Bland annat handlar det om vikten av att på politisk toppnivå ha regelbundna träffar med koncernledningarna i de här stora företagen. Intrycket som ledningen har av vad ett land vill med sin industri är extremt viktigt. Statsministern måste regelbundet träffa koncerncheferna och visa att Sverige är ett land som är redo att satsa på att vara världsledande.

– Men den här regeringen verkar inte vara så intresserad av det. Man träffar knappt svensk industri, jag tror inte att man träffar så mycket global industri heller.

Om du fortfarande var minister, och det här hade hänt, vad hade du vidtagit för åtgärder?
– Samla aktörerna, för att diskutera hur vi utvecklar läkemedelsindustrin. Några frågor är väsentligt viktiga. För det första den kliniska forskningen, som inte alls är av samma kvalitet som förut. Där skulle vi kunna vara bäst, med vår erfarenhet av register och vår vana vid att jobba med forskning. Men landstingen sparar så hårt på sjukvården att man inte har råd.

– Det andra är innovativa läkemedel. Vi pressar ju läkemedelskostnaderna i Sverige, av goda skäl, men det innebär att läkemedelsindustrin upplever att de mest innovativa läkemedlen inte används i Sverige. Då tappar man intresse för oss som nation.

– Det tredje är arbetsmarknaden, och det är helt avgörande. Har vi en tillräcklig internationell attraktionskraft i den här branschen? Vi har haft stort inflöde av disputerade forskare. För framtiden tror jag man behöver diskutera förutsättningslöst hur vi kan locka de ”bästa och brightaste” hjärnorna.

Björklund sa att det statliga stödet till medicinsk forskning är relativt högt?
– Nu ser vi ett storföretag som ruskar på sig, och då försvinner en betydelsefull del av deras forskning. Det visar vilket sårbart system vi har. Jag tror att vi kommer att behöva öka den statliga satsningen på forskning väsentligt framöver, för att fortsätta vara en miljö som företag söker sig till. Då är medicinsk forskning en av våra starkaste sidor.

Tidigare forskningsminister Tobias Krantz, nu på Svenskt Näringsliv, kräver sänkt värnskatt. Hur passar det in i den här mixen?
– Jag tror att värnskatten har en mycket, mycket liten del i Astra Zenecas nedskärningar i Södertälje. Det kan finnas skäl att diskutera värnskatten, jag tycker inte att man ska vara låst i en sådan fråga, men det känns inte som det tunga svaret på det här problemet.

Hur tycker du att det står till med den näringspolitiska debatten i Sverige.
– Vi har en regering som har en väldigt gammaldags syn på näringspolitiken. De är oerhört präglade av 1970- och 1980-talen, då man bestämde sig för att marknaden ska sköta allt. Men sedan dess har mycket hänt. I dag vet alla företag och moderna politiker att det är i samspelet mellan politik, samhälle och näringsliv som det händer spännande saker. Jag träffar många industriföreträdare som säger att man inte får någon kontakt, att regeringen är helt ointresserad.