Politisk förnyelse för socialdemokratin måste handla om att möta verkligheten, inte om att möta moderaterna och just nu är det tyvärr lite si och så med den saken.
Den rådande logiken: att det, eftersom den borgerliga regeringen har visat sådan svåröverträffbar färdighet i att göra bort sig, bara är att sitta stilla och vänta på makten som ett brev på posten, är helt bakvänd.
Socialdemokratin behöver kanske inte en ny politik för att vinna nästa val, men socialdemokratin behöver en ny politik för att kunna förnya Sverige efter nästa val.
Hög arbetslöshet, försämrade välfärdssystem och växande inkomstklyftor präglade det sena 1900-talets utveckling i hela västvärlden. Den första delrapporten i arbetarrörelsens ekonomiska råds låginkomstutredning visade hur manliga höginkomsttagare har dragit ifrån samtidigt som unga kvinnor och ensamstående mammor har hållits tillbaka.
Ensamstående män mellan 20 och 44 år har mellan 1995 och 2006 haft en standardutveckling på 2,6 procent per år. Det är dubbelt så högt som motsvarande utveckling för ensamstående kvinnor (1,3 procent). Ensamma mödrar och deras barn har haft det ännu något sämre med en genomsnittlig utveckling på 1,2 procent. Så ser verkligheten ut. Fattigdomen i Sverige har ett kön och det är inte manligt. Om det är någon politisk fråga som socialdemokratin måste vara självkritisk i så är det denna.
I samband med att arbetarrörelsens ekonomiska råd presenterade sin delrapport lovade Mona Sahlin krafttag mot kvinnors fattigdom om socialdemokraterna återfår makten.
Men när Sahlin i Almedalen skulle leverera konkreta besked, då handlade det om FRA, fastighetsskatten och utanförskapet. Det var bra besked men enbart reaktioner på moderaterna, inte självständig självkritisk socialdemokratisk problemformulering. Och sådan behövs om kvinnors villkor ska kunna förbättras.
Tyvärr har Mona Sahlin emellertid hittills inte visat större intresse för feministiska frågor än Göran Persson. Svensk debatt har en tendens att förväxla pappapolitik med jämställdhetspolitik.
Naturligtvis behöver vi en politik för att pappor ska ta större ansvar hemma. SOU: 2005: 66 visade att män i princip är helt okänsliga för om kvinnan de lever med lönearbetar heltid eller deltid, de gör samma mängd hushållsarbete oavsett. Kvinnan har gått ut på arbetsmarknaden på mannens villkor, mannen vägrar gå in i hemmet på kvinnans villkor, Men den politiska frågeställningen borde vara hur vi skapar nya villkor både i arbetslivet och hemmet som gör det möjligt för människor att balansera omsorg med lönearbete. Inte hur stora morötter som behövs för att få pappor att ta hand om sina barn, eller hur viktigt det är att hitta en sådan där Jämställd Man som kommer ridande på en vit häst och räddar prinsessan genom att ta ut halva föräldraledigheten.
Det är faktiskt ointressant om man valt rätt man, fel man eller lever utan man helt och hållet. Kvinnor borde ha samma möjligheter som män oavsett. I ett samhälle där alla pratar om att det ska löna sig att arbeta kan ensamstående mammor verkligen fråga sig hur det kan komma sig att allt det arbete de utför med att uppfostra sina barn själva inte värderas högre.
Jag skulle säga att svaret på den frågan har att göra med kön.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
