Morden i Malmö har fått politiker och medier att gå i spinn. Härom morgonen kunde vi se Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (S) i en hätsk debatt med justitieminister Beatrice Ask (M) om vems felet är. Pajkastningen i tv skapar knappast förtroende hos medborgarna som känner sig rädda och uppgivna över utvecklingen i deras stad.
Reepalu har självklart ett stort ansvar för hur samhällslivet i Malmö fungerar. Men att göra den eskalerande våldsutvecklingen i Sveriges tredje stad till ett lokalt problem är i bästa fall tecken på feghet, i sämsta fall utslag av cynisk partistrategi hos de Nya Moderaterna.
I stället för att lösa samhällsproblemen ska nu bilden präntas in av en S-styrd kommun som förvandlats till laglöst land. Schlingmannifieringen av regerandet vet visst inga gränser.
Intressant i sammanhanget är statsministerns frånvaro. När så det åttonde mordet på kort tid inträffar, vad gör Fredrik Reinfeldt? Han tronar upphöjd i sitt Rosenbad. Han antar betraktarens kyliga blick och med bister min i tv konstaterar han att ”Malmö själv måstet skapa förutsättningar för människor att göra andra livsval än kriminalitet”.
Jaha.
Varje annan statsminister skulle efter det senaste mordet direkt ha satt sig på planet till Malmö och visat sitt engagemang. Varje annan statsminister skulle tillkalla en kriskommission, hålla presskonferens om det allvarliga läget och genast fundera på samhällsreformer.
Men inte Reinfeldt. Han som kom till makten på att bekämpa utanförskapet vill nu inte befläckas av ett Malmö där regeringens misslyckande visar sig i den skyhöga ungdomsarbetslösheten, i den ökande fattigdomen, i nedmonteringen av A-kassan och sjukförsäkringen samt i en skola som för länge sedan slutat vara samhällets jämlikhetsmotor.
Morden i Malmö har inte bara en förklaring utan bakom finns ett helt band av samhällsfaktorer som med statsministerns språkbruk kan kallas utanförskap. På detta område är regeringsmisslyckandet totalt.
”Jag går sida vid sida med folket vars förtroende jag bär”, har Reinfeldt hävdat. Statsministern intar ofta terapeutens roll. Han sitter bredvid och lyssnar på våra problem. Han förstår vår oro. Han kommenterar skeendet men har varken viljan eller förmågan att förändra det.
Han kan konstatera att allt inte är bra. Vid varje förändring kommer människor i kläm. Så är det bara. Teknokrati och terapi tycks gå hand i hand. Och terapeuten Reinfeldt börjar bli irriterad. Blanda inte in mig. Det är Malmös eget fel. Rosengård ligger inte i Rosenbad. Politik och värderingar är projektioner, tycks statsministern anse. Alltmedan utanförskapet växer och våldet tar över.
Skotten i Malmö ekar i avpolitiseringens tomrum.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
