Magin försvann med Tony Blair. Labour verkar ha gått vilse på den tredje vägen. Prefixet "new" har liksom åldrats. Och Gordon Browns första dryga år vid makten på den åtråvärda premiärministerposten framstår som en långsam resa ner mot ett oundvikligt och förnedrande valnederlag.
Ett säkert kristecken är inre splittring. Tony Blair höll bråkstakarna i schack. Han var så pass dominerande i egen rätt. Och framgång leder också till att hälsan tiger still. Blair lyckades med att vinna tre val! När det går sämre väcks de politiska spänningar som legat under ytan till liv igen.
Kanske var Tony Blair alltför stark och framgångsrik. Han var större och starkare än sitt eget parti. Blair höll genom sin sällsynta personliga karisma samman en bred koalition från mitten och vänsterut och samlade en bred majoritet av britterna bakom sig under många år. Problemet med starka ledare är det ofta inte växer fram några starka personer runt omkring dem. Eller att de inte riktigt kommer till sin rätt när den store ledaren lämnar skutan.
Nu är Gordon Brown ingen duvunge, utan en gammal allierad med Blair även om de alltid legat i luven på varandra som i ett gammalt grälsjukt äktenskap. Brown kanske bara kom till makten vid fel tillfälle och i ett läge då allt är upplagt för en lång reträtt från makten.
Tony Blair kommer att gå till historien som en stor politiker. Den saken står utom allt tvivel. Det måste konstateras som ett objektivt faktum oavsett om man gillade honom eller inte. 10 år vid makten och 13 år som partiledare talar sitt tydliga språk. Som retoriker var han mästerlig.
Margret Thatcher var på sin tid också en betydelsefull politiker. Här finns också klara paralleller. Efter att Thatcher blev avsatt uppstod ett tomrum på den konservativa kanten. Efterträdaren John Major vann visserligen ett val i början av 90-talet, men han är för alltid förknippad med det sammanbrott som inledde den långa ökenvandringen för de konservativa i Storbritannien.
Ja, kanske finns det en del paralleller mellan Gordon Brown och John Major. Frågan är hur djupt Labour kommer att falla. I ett fyllnadsval i London härförleden fick partiet färre röster än högerrasistiska BNP. Opinionsmätningar ser kort sagt alarmerande ut.
På 1980-talet hade ändå Labour ett fast grepp om sina kärnväljare. Nu tappar partiet arbetarväljare till rasisterna i BNP. En del besvikna väljare med socialt samvete går till liberaldemokraterna. Marginalväljare lämnar för Tories. Labour betalar ett högt pris för Irakkriget. Soffan är ett alternativ för många av krigsmotståndarna. Andra är bara trötta på Labour.
I New Statesman varnar Denis Macshane för inre splittring i partiet och alla illusioner om att det skulle finnas goda och dåliga Labourpolitiker som ska bekämpa och driva ut varandra ur partiet.
Vänstern mobiliserar på sin kant inom Compass och i ärevördiga Fabian Society. Så mycket vänster är dessa nog inte, utan ganska mycket modest svensk socialdemokrati.
Blairiterna samsas i Policy Network och Progress. Men i en artikel i Prospect går Philip Collins, tidigare talskrivare till Tony Blair, till generalangrepp mot fabianernas reformism och anser att Labour måste gå åt höger eller dö. När spiltan är tom så bits Labourpolitikerna!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
