Lärare borde förbjudas be barn berätta om sitt sommarlov vid skolstarten i augusti. En del barn kommer att behöva ljuga om semestrar, sommarhus, resor. Som barn vill man inte vara annorlunda. Och barn känner väl till ångesten och känslan av skam som fattigdom bär med sig.
LO-ekonomen Dan Andersson skrev i början av sommaren i DN att sex procent av Sveriges befolkning i yrkesverksam ålder är fattig. En del av de sex procenten har barn. Frågan är vad en högerregering överhuvudtaget vill göra åt saken.
Det är naturligtvis inte Lubbe Norströms 70 år gamla Lort-Sverige vi möter om vi letar efter misär och fattiga människor i Sverige i dag. 2008 års fattigdom har ett annat ansikte, en annan stank. Det är att telefonen stängs av eller att man inte har råd att gå till tandläkaren. Det är att inte ha råd att köpa vinterskor och sommarkläder till sina barn. Det är att inte kunna skicka barnen på skolutflykter för att det kostar eller för att det inte finns pengar till matsäck.
De fattigas barn är kvar i stan den här sommaren. För att det inte fanns pengar till sommarkollo. Och för att deras föräldrar inte kan köpa sistaminuten-resor när sommaren har regnat bort. Dagens fattigdom handlar framförallt om kvinnor och barn.
Fattigdom feminiseras. Av världens fattiga är 70 procent kvinnor, och Sverige är inget undantag. Kvinnors standardutveckling är hälften av männens och sämst är det för ensamstående mammor. Just ensamstående mammors ekonomi har försämrats sedan 1990-talets mitt. Göran Perssons socialdemokratiska regeringar lyckades inte vända den trenden. Vad som händer nu med en högerregering är att kvinnors fattigdom ytterligare stärks och befästs.
Maten har blivit dyrare, bostadsbidragen lägre och arbetslöshetsförsäkringen är kraftigt försämrad och fördyrad. Sjukförsäkringsreformen som trädde i kraft i början på juli innebär att sjuka förvägras möjligheten till försörjning under hela sin sjukdomstid. Allt detta kommer inte att få bort fattigdomen. Tvärtom kommer fler blir beroende av socialbidrag.
Högerregeringens farliga arbetsmarknadspolitik toppas av att de inte tar jämställdhetspolitiken på allvar. Nyamko Sabuni är som bekant inte feminist och förmår därför inte höja blicken från det individuella till det strukturella. Om en kvinna är underbetald, ensamstående mamma och fattig beror det bara på kvinnans val, enligt Sabunis nyliberala tolkning.
Det är svårt att acceptera eller ens prata om att fattigdom existerar i en av världens rikaste välfärdsstater. Så är inte heller välfärdstaten resultatet av en slump. Välfärdspolitikens mening är att jämna ut de orättvisor som klass och kön skapar. Att få bort fattigdomens stigma och göra upp med kvinnors underordning. Vad fattiga kvinnor och barn behöver är just en feministisk politik. Frågan är hur Mona Sahlin tänker utmana den nya fattigdomen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
