Politiker måste ställa hårdare krav på de rörelser som vill ta över välfärdstjänster från samhället. Den senaste tidens avslöjanden med vanvård, neddragningar och skatteflykt gör att man inte längre känner sig trygg. För att komma ur ett marknadsmässigt tänkande med ibland osunda vinstkrav anser vi att samhället i större utsträckning bör anlita kooperativ och stiftelser.
Människor måste kunna lita på att våra skattemedel används på ett sunt sätt och inte slarvas bort. Grundproblemet är då inte att skattemedel går till normala vinster i normala företag. Samhället har i alla tider köpt tjänster och varor och det är klart att företagen måste gå med ett visst överskott för att överleva. Men, som professor Bo Rothstein säger i Expressen (2011-11-24): ”Det är lätt att låta ett privat företag bygga ett vårdhem men svårare att låta ett vinstdrivet företag bedriva vården”. Man måste helt enkelt räkna med att om man lämnar över så svårdefinierade uppgifter som vård och undervisning så öppnas många möjligheter att göra oetiska besparingar.
Riskerna för missbruk ligger alltså inbyggt i systemet eftersom det inte är möjligt att klargöra allt i ett upphandlingskontrakt. Det leder till löst formulerade kontrakt som lämnar utrymme för neddragningar av både personal och andra resurser. Möjligheterna att tjäna pengar på sämre kvalitet är uppenbar. När kontrakten väl är undertecknade är det krångligt och dyrt att rätta till misstagen. Om verksamheten däremot hade drivits kommunalt hade det varit enklare att rätta till det hela.
Felet är att man har trott att välfärdstjänster är som produkter som går att köpa på en marknad. Men sjukvård, åldringsvård och utbildning är inga produkter som exempelvis byggmaterial, livsmedel och kläder. För de flesta produkter gäller att man i förväg kan beskriva vad man vill ha och beräkna vad det får kosta och om det blir fel så går det att rätta till.
Äldreomsorg däremot går inte att reparera om det blir fel, särskilt inte när någon redan har blivit skadad eller avlidit. Omsorg och vård eller undervisning berör tusentals individer som var för sig borde ses som enskilda projekt och ett sådant uppdrag går naturligtvis inte att beskriva i ett upphandlingskontrakt. Dessutom förstår alla att vinstkravet är olämpligt att förena med den känsliga uppgiften att ta hand om och vårda enskilda personer.
Att hänsynsfullt och försiktigt anpassa sig till vars och ens omsorgsbehov, även i de mest intima situationer, tar tid och kräver erfarenhet och kunskap. Då ska inte anställda i varje ögonblick jagas av ett lönsamhetskrav!
Orsakerna till problemen i välfärden beror många gånger på att ägare och chefer leder verksamheterna olika bra och att de saknar styrning för verksamheten i form av regler för kvalitetssäkring. Det är alltså ett stort problem att det saknas en standard för kvalitetssäkring i äldrevården och omsorgen. Det är något som man arbetat med i många år inom industrin och tjänstesektorn. Kraven som ställs i en tjänstestandard gäller bland annat utbildningsnivåer, lokaler, hygien och bemötande – allt för att den som köper tjänsten ska kunna känna sig helt trygg. Inom sjukvården och läkemedelsindustrin är sådana standarder absoluta krav. Varför ska äldre och elever inte ges samma trygghet?
Det är de folkvalda politikerna i kommuner och landsting som ytterst är ansvariga för att alla får god vård, bra omsorg och utbildning. Att lägga över detta ansvar på riskkapitalbolag som Carema och Capio och andra typer av företag visar att man inte har tagit sitt politiska ansvar fullt ut. När de negativa konsekvenserna nu har blivit uppenbara och kritikstormen tilltagit är det viktigt att de politiskt ansvariga vågar bemöta kritiken.
Här har Filippa Reinfeldt fått kritik. Trots att hon är den sjukvårdsansvariga i Storstockholm har hon inte ansett sig behöva försvara den kritiserade politiken. Det handlar om att klara av grundlagsskyddade krav på rättvis behandling av alla medborgare. När det kravet ska uppfyllas måste marknadskrafter och privata vinstintressen hållas i mycket strama tyglar eller hållas borta helt.
Om samhället trots allt bestämmer sig för att lämna ifrån sig en del av driftansvaret så bör man göra det till rörelser som inte måste gå med vinst. Det finns faktiskt väl prövade alternativ som t.ex. konsumentkooperativ och stiftelser. I andra länder är hälsokooperativ en stor succé. I Brasilien har hälsokooperationen UNIMED en mycket omfattande verksamhet med över tretusen sjukhus och kliniker. I Frankrike omfattas 6 av 10 medborgare av en sjukvård som drivs av ekonomiska föreningar där det är brukarnas behov och inte vinstkrav som står i fokus.
I kooperativ är inte patienterna eller de boende kunder utan medlemmar och alla överskott används till att förbättra verksamheten. Därmed blir ”vinsten” något som direkt gynnar medlemmarna.
Hans Dahlberg, tidigare vd Folksam, Finn Löfquist, tidigare. avd. dir. Socialstyrelsen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
