Hö- hö- högern

När Alliansregeringen röstades bort försvann mycket av stoffet för svensk humor. ”Vänstersidan har lyckats på sociala medier, nu är det dags att vi ger dem en match”, säger Arin Karapet som driver sajten Rödgrön röra.

Sedan regeringsskiftet har en del liberala satirprojekt börjat skönjas. Ett av dem är Rödgrön röra, som på sin hemsida och sociala medier samlar kritik mot regeringen.

”Saklig och humoristisk”. Så beskriver Arin Karapet, aktiv i Muf och initiativtagare, sajten Rödgrön röra. Deras bannerbild på Facebook är ett foto på Åsa Romson. Hon målar en båt. ”Jag har gott samvete”, lyder texten på bilden, som har fått nästan tusen ”likes”. På hemsidan finns fler liknande bilder, ofta tillsammans med en längre, kritisk text och med titlar som ”Löfvens sifferbingo i EU-nämnden” och ”Magdalena Andersson är rätt ensam”.

I sin utformning påminner Rödgrön röra mycket om Alliansfritt Sverige, som var en satirisk webbsida som samlade nyheter och kritik om högern. Men Arin Karapet vill inte säga att Rödgrön röra inspirerats av Alliansfritt.
– Vi har inte inspirerats, men vi fick en kick av att vänstersidan hade lyckats på sociala medier, nu är det dags att vi ger dem en match.

Ett av deras mål, säger han, är att föra debatten på ett schysst sätt.
– När jag läser medier från vänster kan jag känna ”roligt tänkt, jag håller inte med i sak, men där fick du till det!”. Så vill jag att det ska bli för oss också. Det ska vara intellektuellt hederligt.
Arin Karapet tror att borgerlighetens position som opposition kommer att ge högersatiren ett större genomslag.
– När vi var i opposition sist så fanns inte sociala medier på samma sätt, påminner han.

Lars Anders Johansson är ansvarig för kulturfrågor vid den liberala tankesmedjan Timbro. Han menar att det finns en grundläggande skillnad mellan kultur från höger- respektive vänsterhållet.
– De mindre intellektuella på vänsterkanten har svårt att förstå varför det inte finns någon borgerlig motsvarighet till vänsterns plakatteater, men då förstår man inte den grundläggande skillnaden, att man är borgerlig för att man inte vill politisera allting.

Men Lars Anders Johansson saknar ändå satir från höger och tycker att den konservativa humorn är onödigt frånvarande i Sverige.
– I England och USA finns det fantastiskt mycket och en rolig flora av konservativ satir, men i Sverige är det för glest med sådant.
Han tycker sig också kunna se bakgrunden till detta.
– Ofta är det den period en viss kulturform växte fram under, som präglar resten av den kulturformens uttryck. Till exempel fria teatergrupper – även om namnet är missvisande, för jag tycker inte man är fri om man finansieras av offentliga medel – växte fram under 70-talet och har fortsatt på det spåret. Men ståuppscenen kommer från USA där den varit närmast libertarianskt influerad.

Några svenska favoriter har Lars Anders Johansson. Komikerna Magnus Betnér, Aron Flam och Kristoffer Appelquist tycker han håller den liberala humorfanan högt.
– Men skulle ju vara roligt om det dök upp en libertariansk källarteater, eller en jättekonservativ serietidning, tycker Lars Anders Johansson trots sin aversion mot plakatteater.
Skulle då inte detta vara den givna tiden för Timbro att göra en högersatirisk satsning? Lars Anders Johansson ser det inte som uteslutet.
– Det är inte omöjligt, men i nuläget finns inte den tiden.

Komikern Kristoffer Appelquist, en av Lars Anders Johanssons humorfavoriter, ser inte sig själv som satiriker.
– Jag skulle gärna vilja göra satir, men jag blir så upprörd, så det blir inte så mycket humor i slutändan. Vänstermänniskor är mycket bättre på satir.
Förklaringen, säger han, kan ligga i att personer åt höger glömt hur det är att till exempel leva på a-kassa, eller vara ny i ett land.
– Jag tror problemet är att många borgerliga har blivit egoister och rätt sopiga människor. Det betyder dock inte att deras idéer inte är bättre.
– Det saknas goda liberaler, men det är inte ideologin som är hård, kall, cynisk och ojämlik, utan på samma sätt som man kan hävda att kommunismen inte funkat i sovjet eller Kuba, så finns det ändå idéer som är värda att fajtas för. Så känner jag med borgerligheten just nu.

Hans bästa satirexempel är amerikanska The Daily Show, som många nog menar kommer från vänsterhållet.
– Riktigt bra satir ska väl vara så att alla kan skratta åt det. Många har Daily Show som sin enda nyhetskälla.
Han ser dock ingen större ljusning för högersatirens framtid i Sverige.
– Jag har inte så gott hopp. Jag och några till skulle ju kunna hålla på med det där, men det är lite mörka tider. Jag tycker väldigt illa om socialdemokratin, men den är ju ingen katastrof. Det som är väldigt illa är ju alla rasister, men de är mycket svårare att komma åt.

Det är sista helgen i maj, några dagar innan EU-parlamentsvalet 2014. På Sergels torg har de politiska partierna ställt upp sina tält för att ragga några sista röster i valspurten.
I ett hörn av torget står en valstuga med en blå och vit logga. Fyra personer delar ut flygblad med textutdrag från Fredrik Reinfeldts böcker Stenen i handen på den starke och Det sovande folket med citat som ”Välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion” och ”Civil olydnad – största hotet mot samhällets demokrati”. De kallar sig ”De äkta moderaterna”.
Responsen blev enorm. Äkta Moderaterna väckte så starka känslor hos Moderaterna själva att de bestämde sig för att anmäla Nationalscen för varumärkesintrång. Anmälan lades så småningom ner.

När Moderaterna i ett senare skede lanserade en kampanj om att Miljöpartiet skulle göra Thailandsresan mycket dyrare så trodde många att det var Äkta Moderaterna som stod bakom. Det var det inte och det tvingades Moderaterna också klargöra. Nationalscens satirlajv gjorde att Moderaterna under hela valrörelsen behövde förhålla sig till sin oblyga äkta moderat-tvilling.

Vad kommer hända med vänstersatiren nu? Är gulddagarna över i och med regeringsskiftet, eller kommer det ske en förflyttning längre vänsterut? Dramatikern Johanna Emanuelsson från Nationalscen tror att vänstersatiren behöver bli ”smartare”.
– Reinfeldt var öppet mål – många var trötta på honom, en högertomte som inte stod till svars för något, som skrivit tre böcker som han inte ville kännas vid. Det kommer bli mycket svårare att dra ner byxorna på makten nu.
Alliansfritt Sverige har efter regeringsskiftet bytt skepnad och kallar sig nu Skiftet.
– Vi kommer börja mer med politiska kampanjer, nu ska vi till exempel ha en mot handelsavtalet TTIP. Det finns fortfarande satir i det vi gör, men nu är det lite mer allvar, säger Anna Westberg, som är medgrundare och redaktör.
–Jag tror vi kommer se mer satir från vänsterhåll, vi kommer fortsätta kritisera de som styr, men med en annan tonalitet. Han som är vår statsminister nu är trots allt från arbetarrörelsen och då får man ha en mer respektfull ton, men fortsätta kritisera. Vi måste ha någon som fortsätter driva frågor vänsterut.

Johanna Emanuelsson från Nationalscen tror också att vänstersatiren kommer förändras.
– För att göra bra satir måste man sparka uppåt. Och vi lever ju fortfarande i ett liberalt samhälle. En socialdemokratiskt styrd regering förändrar inte den saken.
Kanske är det inte ens byxnerdragning som behövs nu, funderar hon. Drömmen är att få folk att bli lika engagerade i sakfrågor som i mer skandalbetonade fenomen, som Reinfeldts böcker.
– Tänk om vi kunde få lika många som frågade ”varför kommenterar Reinfeldt inte böckerna” att fråga ”varför bygger ni om alla hyresrätter?”
Även på satirprogrammet Tankesmedjan i P3 har en förändring i satirklimatet redan skett, berättar programledaren Dilan Apak.

– Vi har bashat den nya regeringen hårt. Den naturliga förändringen efter regeringsskiftet är att vi får nya makthavare att driva med.
Hon säger att Tankesmedjan fått skit för att de drivit mycket med Alliansen.
– Men många glömmer nog att vi bara funnits under Alliansregeringen.
Dilan Apak tycker inte att bra satir måste betyda att alla ska kunna skratta åt den.
– Man kan inte göra åsiktslös satir, jag har haft vissa dagar då jag gjort grejer som jag inte haft så mycket kunskap om och därför ingen åsikt, då blir det inte bra. Satir ska sticka i ögonen på det den är tänkt att sticka i ögonen på, och sticks det i ögonen är det svårt att skratta.

Så vad tror respektive sida om den andra sidans satirförutsättningar efter regeringsskiftet?
Dilan Apak har både tro och hopp för högersatirens uppgång i Sverige.
– Rent allmänt ska alla politiker få sig en känga. Det behöver de få från alla håll. Satir är ett så himla viktigt sätt att skala av politiken på, särskilt i en tid där det är svårt att uppfatta vad politikerna faktiskt menar.

Anna Westberg ser problem för högersidan.
– När man sparkar neråt är det mycket svårare att lyckas.

Lars Anders Johansson på Timbro ser å sin sida problem för vänsterhumorn.
– Framför allt att den inte är rolig. Ta Tankesmedjan i P3, den kallas för satir, men går ut på att några sitter och raljerar. Det måste finnas någon humoristisk twist – man anstränger sig ju inte ens.

Inte heller Kristoffer Appelquist är överdrivet imponerad av motståndarlaget.
– Vänsterfolk är ofta bättre människor, men de har sämre koll på hur samhället funkar, säger han.
Och vänstersatirens problem, menar han, är att den inte prioriterar humor.
– Det måste ju vara humorn framför allt, tänker jag. Det blir svårt när man först och främst har ett budskap och sätter humorn i andra hand.
Vilket kan få ödesdigra konsekvenser.
– Vänstersatiriker hamnar ganska snart som anställda på ett fackförbund. De åker sällan på turné med mig. ■