Sedan valresultatet blev klart har Sverigedemokraterna kråmat sig i strålkastarljuset. Med 12,9 procent av väljarna i ryggen har de kunnat sträcka på sig och meddela det hatade etablissemanget att nu är det dags att släppa in partiet till maktens korridorer.
Inte blev hybrisen mindre av att Björn Söder blev vald till vice talman. Men trots de formella framgångarna har dörren varit fortsatt stängd till övriga riksdagspartier. Nu försöker SD ta sig in med tvång genom att hävda sin makt i budgetomröstningen.
Sedan budgetkarusellen drog i gång har uppmärksamheten kring SD ökat dag för dag. Vågmästarrollen är reell denna gång – och hur komiskt än det politiska spelet kan te sig – utfallet kan bli desto mer tragiskt om SD går sina gräsrötter till viljes och röstar emot regeringens budgetförslag.
Men å andra sidan, varför skulle SD inte rösta emot budgeten? Det skulle vara en tydlig maktdemonstration som visar att det här är ett parti som inte bara snackar, utan också handlar. Att få bort Miljöpartiet ur regeringen, som enligt SD är ett gäng extremister, skulle som bekant också ses som en stor seger.
Expressens uppgifter om att Björn Söder har skickat ett internt mejl till distriktsordföranden för att kartlägga de ekonomiska resurserna om ett extraval blir aktuellt, säger egentligen inte mer än att även detta är ett spel för gallerierna. Det syftar till att öka på hotbilden inför onsdagens budgetomröstning.
Samtidigt, varför skulle de riskera sitt idoga arbete att bli ett rumsrent parti, precis som alla andra? På samma sätt som nolltoleransen mest handlar om medial retorik, handlar budgethoten om att visa upp sin makt, inte utöva den. Det maktutövandet skulle bli väldigt kortvarigt. För genom att utlösa en regeringskris och skapa kaos, visar SD bara att de inte är mogna att på riktigt ta ansvar för det parlamentariska läget.
Det blir knappast lättare att komma in i värmen efter att ha sänkt regeringen. Om det inte är så att SD indirekt uppvaktar alliansen med sina hot om att fälla regeringen.
Alliansen lägger helt över ansvaret för det politiska läget på Stefan Löfven. C och FP har konsekvent vägrat diskutera enskilda samarbeten och överenskommelser med statsministern sedan valnatten, vilket både är ologiskt och omoget.
Anna Kinberg Batra (M) säger att det är Stefan Löfvens ansvar att ro budgeten i land, men hur deras egen budget påverkar SD:s handlande rör inte Moderaterna i ryggen. Jan Björklund skriver på Twitter att han hoppas alliansen vinner budgetomröstningen. Är han naiv eller helt utan verklighetsförankring?
Varför släppte alliansen fram Stefan Löfven som regeringsbildare, om de nu tänker bidra till att rycka bort mattan under hans fötter? SD har varit allt tydligare med att det handlar mer om att Miljöpartiet sitter i regeringen än de olika budgetförslagen, eftersom båda är lika illa. Vad handlar det om för alliansen?
Det finns stora skillnader mellan de rödgröna och alliansen, men likheterna ska inte heller glömmas bort. Borde det inte vara värt att ta Löfvens utsträckta hand för att se till att Sverige kan börja regeras nu? Om inte borde alliansen vara tydliga med att de ser SD som inofficiell femte allianspartner.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
