Egyptens revolutionärer är fullt medvetna om att regimens främsta taktik är att sätta grupper mot varandra, att söndra för att kunna härska. Så såg det ut innan revolutionen och så ser det ut i dag. Det är därför slagorden här säger att Mubarak och Tantawi är samma. Presidenten störtades men regimens makt och metoder lever kvar.
Men trots att det sägs i varje demonstration, trots att alla kan se det tydligt, så lyckas splittringen. Revolutionärerna försvagas och militärrådet stärks.
Två veckor efter massakern på fotbollsarenan i Port Said är spänningarna mellan Kairo och Port Said starka. Jag åkte till Port Said häromdagen, vilket vänner i Kairo avrådde från. Det skulle vara farligt där nu, speciellt med Kairoplåtar på bilen. Det var så klart inte farligt, ingen attackerande lynchmobb. Men många där vittnade om samma misstänksamhet mot Kairo och att de blivit stämplade som aggressiva mördare efter händelserna.
Fotbollssupportrar i båda städerna skyller främst på militärrådet, att de vill hämnas fotbollssupportrarnas engagemang i revolutionen. Det är en utbredd inställning men misstänksamheten och ilskan mot varandra finns ändå kvar.
Och det är inte bara lokalpatriotismen och den starka tillhörigheten till fotbollslagen som används för att skapa splittringar.
Motsättningar mellan kristna och muslimer har eskalerat under det senaste året. Flera kyrkor har bränts ner och i slutet av januari tvingades flera familjer i Alexandria flytta efter allvarliga sekteristiska bråk. En generation tillbaka var inte grupperna så åtskilda. Men efter år av förtryck mot kristna och mot muslimska grupper samt viss positiv särbehandling från regimen har klyftorna vuxit. Detta är något som dagens revolutionärer aktivt försöker stoppa och myndigheterna aktivt försöker behålla.
Många har anklagat militären för att ligga bakom kyrkobränningarna samt massakern på 25 kristna i Maspero i höstas. Ingen har anhållits för brotten och inga ordentliga utredningar har skett.
Personer med icke-egyptiskt utseende omgärdas också av rykten. Statskontrollerad media har flera gånger anklagat utländska infiltratörer för att elda på revolutionen. Räderna och anklagelserna mot utländska NGO:s som finansiärer av revolutionen piskar upp misstankar om utländska infiltratörer.
Revolutionärerna vet att även detta är en taktik från regimen för att skrämma bort utländska organisationer. Men många internationella journalister och människorättsaktivister har upplevt hotfulla och farliga situationer i folksamlingar.
Trots att kvinnor är en aktiv och ovärderlig del av revolutionen blir de inte behandlade som fullvärdiga revolutionärer. Vid flera tillfällen har kvinnor utsatts för systematiserat sexualiserat våld. De har blivit omringade, allvarligt trakasserade och misshandlade. Aktivister anklagar de regimfinansierade bråkmakarna, baltageyas, för att ha utfört attackerna mot kvinnor och kontrarevolutionärer för antastningarna.
Men det fortsätter ändå, till och med i de främre linjerna vid sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna. Och kvinnor avråds ständigt från att delta på samma villkor som män.
Muslimska brödraskapet och vänsterrevolutionärerna upplever avgrundsdjupa motsättningar, politiskt och på gatan. Eskalerande bråk mellan de båda har varit nära förestående den senaste tiden. Brödraskapet har ställt sig mellan revolutionärer och säkerhetsstyrkor för att, som de säger, avstyra våldsamheter. Något som inte fallit i god jord hos vänsterrevolutionärerna.
Ett år in i revolutionen är den minst lika viktig och ställer fortfarande samma krav. Men enandet mot en gemensam fiende har försvagats. Även om Kairos väggar är fyllda av “FUCK SCAF” och de som stödjer den fortsatta revolutionen fortfarande hörs tydligt, så är samhället infekterat av misstänksamhet.
Militärrådet gnuggar händerna och myser. För folket kan ju bevisligen inte styra sig själva. Utan deras hårda kontroll: instabilitet, anarki, inbördeskrig.
Helena Hägglund, frilansjournalist.
Fotnot: ”SCAF” är förkortning för ”Supreme Council of the Armed Forces”, med andra ord militärrådet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.