Till synes nya gräl är i själva verket gamla. Per Wirtén läser en bok där W.E.B. DuBois ålderdomliga begrepp för en dialog med samtidens identitetspolitik.
W.E.B. Du Bois amerikanska klassiker The Souls of Black Folk kom ut 1904. Sedan har den tryckts i ständigt nya upplagor, orättvist okänd i Sverige men alltid läst i USA som politisk text om svart identitet.
Redan på sjunde raden i min gamla pocketupplaga återfinns hans retoriska fråga: ”Hur känns det att vara ett problem?”
Filosofen Anthony Kwame Appiah skriver att den enkla frågan öppnade för helt nya sätt att skriva om ras i USA; och i resten av världen. Du Bois var en pionjär som hela sitt långa liv brottades med rasbegreppet. Han tillhör de viktigaste intellektuella under USA:s 1900-tal – samtidigt forskare och författare, elitist och aktivist, alltid i opposition. Han föddes samtidigt som Wagners opera Mästersångarna i Nürnberg hade premiär och avled 96 år senare när ”Surfin’ USA” spelades varje dag i varje bilradio.
The Souls of Black Folk, i synnerhet första kapitlet, vibrerar fortfarande rakt in i människoströmmarna på Sergels torg, i Londons tunnelbanevagnar och Paris hårt prövade banlieues.
Att vara svart i ett rasistiskt samhälle liknade han vid ett liv bakom en slöja, där ett dubbelt medvetande utvecklades genom ”att alltid betrakta sig själv genom andras blickar, att mäta sin själ med ett måttband från en omvärld som ser på med förnöjt förakt och medlidande”.
Kort summering: Du Bois kvalade in i topp-eliten vid Harvard och universitetet i Berlin. Han tillhörde den långlivade medborgarrättsgruppen NAACP och var chefredaktör för deras tidskrift. Skrev massor. Polemiserade mot alla. Blev socialist, nyfiken på marxism och så småningom även Sovjetvän. Fick problem under McCarthyåren, marginaliserades i den (allmänt antikommunistiska) svarta offentligheten och emigrerade till Ghana.
Nyheten om hans död kom mitt under den stora medborgarrättsmarschen i Washington 1963, där ett telegram från honom – det sista han skrev – lästes upp från Lincoln Memorial.
Appiah är född i Ghana och hans pappa mötte Du Bois på en av de panafrikanska kongresser amerikanen tagit initiativ till.
Lines of Descent är ingen biografi, utan en undersökning skriven i Anders Ehnmarks stil. Appiah tar sina kosmopolitiska ideal om öppna identiteter som verktyg för politisk frihet och sänker försiktigt ner dem till Du Bois filosofiska föreställningsvärld. Finns det svar? Sammanbindande linjer?
Du Bois utgångspunkt var den historicism, rasfilosofi och svärmiska nationalism han mötte i Berlin vid förra sekelskiftet. Ett föråldrat men ändå obehagligt välbekant idéarv. Appiah visar hur Du Bois bejakade rasfilosofin som befriande verktyg för USA:s svarta.
Rasmedvetande kunde framkalla solidaritet – ett ”vi” – och lyfta den svarta befolkningen från hunsade individer till ett mäktigt kollektiv, tänkte han. Det var ett tidigt försök att formulera det vi nu kallar identitetspolitik.
Men eftersom målet var total befrielse från den svarta hudfärgens påtvingade bojor var rasstolthet – senare kallat Black Power – ett tvetydigt vapen. Lojalitet kunde omvandlas till inskränkthet och svart stolthet bli lika förtryckande som ”white racepride”, varnade han.
Den politiska separatism som Marcus Garveys populära rörelse arbetade för, och Nation of Islam senare spetsade till ännu mer, bemötte han med totalt förakt. Men en politik baserad på ”färgblindhet” betraktade han som precis lika verklighetsfrämmande. Han ogillade hur marxister var uppslukade av klass men blinda för ras som kapitalismens fundament.
[adsanity id=202335 align=alignnone /]
Du Bois ställde upp en identitetspolitisk ekvation han aldrig lyckades lösa. Svaren gled honom hela tiden ur händerna. Hur förenar man längtan efter egen frihet med gruppens krav på sammanhållning? Hur förenar man identitetspolitik med universella rättigheter? Hur motarbetar man antisolidariska föreställningar om att bara den egna gruppen har rätt att tala om sin situation – samtidigt som man understryker behovet av självorganisering och att de förtryckta måste erövra gemensam röst i offentligheten? Levd erfarenhet och sammanhållen teori verkade oförenliga.
Hans frågor förföljer fortfarande antirasismen. De ställs på kultursidor, i nästan varje nummer av Bang och Arena, till och med i pamfletter från Timbro.
Appiah öppnar Du Bois ålderdomliga begrepp för en dialog med samtidens. Förra sekelskiftets diskussioner påminner mer om 2010-talets än man kan tro. Antirasismen behöver historisk anknytning för att bättre förstå sina ofrånkomliga självmotsägelser. Identitetspolitiken fungerar för att plocka isär makten – och efter att Du Bois emigrerat bevisade Martin Luther King vilken styrka den kan besitta – men är sedan sämre för att konstituera friare förhållanden.
Under sina brottningar med rasfrågan avlägsnade sig Du Bois tidigt från biologismen till nya trevande tankar om social konstruktion och performativitet: ”the black man is a person who must ride ’Jim Crow’ in Georgia”. Det var försök att börja förstå ras som något man blir, en konsekvens av förtryck, en rasifiering.
I The Souls of Black Folk finns ytterligare en klassisk formulering: ”The problem of the twentieth century is the problem of the color line”. Han fick delvis rätt. 1900-talets två stora frågor blev demokratin och ”the color line”.
Frasen löper som en återkommande tråd genom hans författarskap. Med hjälp av den kunde han göra rasfrågan global, så att ”the color line” inte bara gällde svarta utan ringade in fler befolkningsgrupper och större sammanhang. Så här skrev han 1939: ”Världens proletärer utgörs inte enbart av vita arbetare i Amerika och Europa, men till överväldigande del av mörka arbetare från Asien, Afrika, havens alla öar samt Syd- och Centralamerika. Det är de som underhåller en superstruktur av välstånd, lyx och extravagans. Det är först när dessa folk reser sig som världen reser sig. 1900-talets fråga är problemet med ’the color line’.”
Appiahs bok är en filosofisk essä om ras, identitet och befrielse. Den som vill läsa en mer ordentlig biografi kan antingen välja David Levering Lewis två tegelstenar eller Arnold Rampersads mer hanterliga The Art & Imagination of W. E. B. Du Bois.
Till synes nya gräl är i själva verket gamla.
Per Wirtén
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
