Staten måste styra upp skolan

När jag arbetade som skolledare fick vi med jämna mellanrum information om olika kompetensutvecklingsinsatser vi kunde söka pengar för. Ibland sökte vi, ibland glömde vi söka och ibland bestämde vi oss för att vi inte skulle hinna vare sig skriva ansökan eller implementera ett nytt projekt, hur bra det än verkade.

Det förändrades när en ny skolledarkollega började i kommunen, som närmast kom från en anställning på Skolinspektionen. Ett proffs på att skriva ansökningar som hade stenkoll på vilka statsbidrag som var sökbara för oss.

Det exemplet går i linje med slutsatserna i Riksrevisionens granskning till regeringen, som oroväckande nog visar att statliga bidrag för att öka likvärdigheten i skolan inte fungerar.

Det visar sig nämligen att de satsningar som görs tenderar att öka skillnaderna i skolsystemet istället för att minska dem. En av orsakerna tros vara att de skolor som har låga kunskapsresultat inte söker statsbidragen i lika stor utsträckning som skolor med bra resultat.

Systemet funkar inte, kommer Riksrevisionen fram till. Jag håller med, och det kommer inte heller att funka så länge som utjämningssystemet i skolan bygger på att:

1. ansökningarna om medel till skolorna är frivilliga.

2. rektorerna är olika duktiga på att skriva ansökningar.

3. medfinansiering krävs för att kunna få del av bidragen.

Det borde vara självklart att de skolor som har störst behov av anpassade resurser, får dem. Ändå sker det inte.

Var är behovsanalysen som bidragen fördelas utifrån? Hur är det ens möjligt att pengar går till de skolor som behöver dem minst?

Det är naivt att tro att resurserna hamnar där de bör utan inblandning. Därför är det dags att staten styr upp fördelningen av sina skolsatsningar. Om nu målet med den ekonomiska styrningen är att se till att alla elever får en likvärdig utbildning.

Förhoppningsvis anser även regeringen att det ser illa ut att de som har, får ännu mer och att de som borde få, står utan.