Gör inte politik av Utöya-tragedin, lyder mantrat bland borgerliga debattörer. Som om inte blundandet för det hatfulla samhällsklimat som massmördaren Anders Breivik verkade i är ett politiskt ställningstagande.
Eller som Katrine Kielos skriver i Aftonbladet: Hat sväljs i miljoner repetitioner, mekaniskt och omedvetet. Politiska vansinneshandlingar är fortfarande politik. De har med oss att göra. Vare sig vi vill det eller inte. Vi är alla säkringen. Vi håller emot eller så gör vi det inte.
Tyvärr visar den europeiska utvecklingen att allt färre håller emot. I stället sker en normalisering av islamofoba, antisemitiska och antiziganistiska föreställningar. Frågan om en fascistisk comeback i Europa är, som Magnus Linton visar i sin bok ”De hatade” (Atlas), på allvar ett ämne för forskarna. Och inte minst en realitet för Europas minoriteter.
Också i Sverige sker normaliseringen. Sverigedemokraterna betraktas numera om ett rumsrent parti bland andra, Folkpartiets ledare föreslår burkaförbud i skolan, kända debattörer vill införa förbud mot omskärelse av pojkar och från tanksmedjor och tidningar flörtas det med högerextremt tankegods. (Se Aftonbladets ledarblogg)
Också inom Svenska kyrkan pågår en kulturkamp. Debattens vågor går just nu höga om Kyrkans tidning (KT). Min kolumn om att en av de ledande debattörerna i den så kallade identitetsdebatten i KT under hösten har starka kopplingar till Sverigedemokraterna blev föremål för chefredaktörens sax. I måndags fick jag sparken som kolumnist.
Kolumnbråket är bara ett symptom på en allvarligare fråga – nämligen vilka krafter som tillåts sätta dagordningen i kyrkdebatten och huruvida kyrkans folk förmår stå emot den växande främlingsfientligheten.
Sverigedemokraterna har länge använt Svenska kyrkan som språngbräda in i rikspolitiken. Redan 2001 ställde SD upp i kyrkovalet. Det blev en framgång mycket beroende på det extremt låga valdeltagandet. Partiet fick in två personer i kyrkans riksdag, kyrkomötet.
Förvandlingen från skränig nynazism till slipsklädd kulturrasism har fortgått alltsedan Jimmie Åkesson valdes till partiledare för SD 2005. Samma år hölls ett nytt kyrkoval och SD fick fyra mandat i kyrkomötet och flera mandat i stifts- och kyrkofullmäktigen i landet.
Nästa stora framgång blev kyrkovalet 2009. Partiet ökade till sju mandat i kyrkomötet. Året därpå kom SD in i riksdagen.
Visst finns många eldsjälar i kyrkan som arbetar bra mot rasismen. Men ännu tycks kyrkan som helhet vara villrådig och aningslös gentemot de främlingsfientligas frammarsch.
Att Kyrkans tidning bara några veckor efter Utöya publicerar ett angrepp på alla som vill dialog med muslimer och sen inte berättar att artikelförfattaren är en präst med starka kopplingar till SD visar att det är fara å färde.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
