Kvartalspolitiken om det svenska försvaret inger inte förtroende. Förra sommaren står finansministern Anders Borg i Almedalen och yxar till att försvaret behöver bantas med 3-4 miljarder på tre år. Detta eftersom försvarsberedningen slagit fast att Sverige inte hotas av någon invasion av främmande makt, ni vet av vem.
Till slut blir det en kompromiss med försvarsminister Mikael Odenberg om 2 miljarder mindre på tre år. Men när Odenberg inser att finansen vill att försvaret "på sikt" ska dras ner med 5 miljarder hoppar han av. Den nye försvarsministern blir Sten Tolgfors, som av alla betraktas som ett redskap för Borg att driva igenom sina nedskärningar.
På våren bränner det till igen. Då kommer ÖB Håkan Syrén ut och förklarar att om regeringens besparingar går igenom, så kan Sverige inte försvaras. Nu går proppen ur för högertidningarna, som spyr galla över sin egen regering. Operation skademinimering blir därmed nödvändig. Den ene ministern efter den andre går nu ut och försäkrar att ÖB, försvarsberedningen och regeringen har ungefär samma hotbild – underförstått att det inte finns något hot om invasion. ÖB blir konstigt nog kvar, trots detta halkande runt sanningen. Stormen tycks lägga sig.
I nästa ögonblick rullar ryska pansartrupper in i grannlandet Georgien. Det är en stormakts osminkade maktspråk mot ett litet grannland. Men det är också en skänk från ovan för de stridisar, som inte vill spara en krona i det svenska försvaret. Nu kan man vräka ur sig vad som helst om ryssarna. Den gamla sortens punschpatriotism, som vi trodde försvann med finska vinterkriget, dyker åter upp. Och försvarsminister Tolgfors dyker upp på SvD Brännpunkt och menar att läxan av Georgien är att det svenska försvaret måste bli snabbare och mer användbart. Det låter sig ju sägas. Men vad betyder det? Jo, mycket av de besparingar som skett på senare år har just handlat om att sänka beredskapsnivån, att kraftigt öka det antal dygn det tar att sätta upp stridbar svensk trupp. När Tolgfors talar om krav på snabbhet och användbarhet är det kodspråk för att försvaret behöver pengar, mycket mer pengar.
Då är frågan: Kan en försvarsledning som gång på gång bevisat att man inte kan räkna, ges ansvaret för mer pengar? Och kanske ännu viktigare: Vilken nivå på försvarsutgifterna är det som gäller? Den som gällde i juli förra året, lite senare på hösten eller den från i söndags? Och kan man ha en försvarspolitik, där hotbild och ekonomiska ramar skiftar från kvartal till kvartal?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
