Valet mellan att förstöra kapital på kort sikt och att förstöra planeten för alltid borde inte vara så svårt. Det är också ett val som svenska folket ställs inför den 22 mars 2015, skriver Samuel Jarrick och Pia Björstrand.
Inför det extraval som nu väntar står inrikesfrågor och regeringsfrågan i centrum för debatten. Men det finns en global ödesfråga som också ligger i stöpsleven under 2015. Det gäller mänsklighetens försök att hejda klimatförändringarna i tid.
Världsamfundet siktar mot att anta ett globalt avtal vid nästa klimattoppmöte i Paris, i december 2015. När klimatförhandlarna nyligen samlades i Lima, Peru, sa FN:s klimatchef Christiana Figueres att de utfästelser som länderna hittills gjort inte är tillräckliga för att hejda farliga klimatförändringar.
Världen är därför i desperat behov av länder som vill gå före. Med en klimatmedveten riksdagsmajoritet efter extravalet i mars kan Sverige bli ett sådant land.
En rad faktorer bidrar till att ett eventuellt Paris-avtal riskerar bli otillräckligt:
Åtgärderna kommer för sent. Parisavtalet har som mål att åtgärder ska träda i kraft först 2020. Enligt FN:s klimatpanel IPCC är det senast då som världens utsläpp av växthusgaser behöver vända nedåt, för att vi ska ha skuggan av en chans att klara tvågradersmålet. Kraftfulla åtgärder behöver därför sättas in redan nu.
Utlovade åtgärder är otillräckliga. En ny bedömning gjort av The Carbon Action Tracker, pekar mot att USA:s och Kinas överenskommelse, liksom EU:s nya klimatmål för 2030, möjligen kan dämpa uppvärmningen något men ändå riskerar vi en tre grader varmare värld till 2100. Det innebär oacceptabla risker för att klimatkampen kommer att vara förlorad. Klimatets egna förstärkningsmekanismer kan då bli så kraftfulla att uppvärmningen fortsätter även utsläppen av växthusgaser upphört.
En rapport publicerad i tidskriften Nature menar att de globala utsläppen behöver minska med 5 procent årligen för att klara det politiskt uppsatta tvågradersmålet, vilket är mer än en halvering fram till 2030. Enligt andra forskarbedömningar skulle EU behöva fördubbla sitt åtagande fram till 2030 för att ge utvecklingsländerna rimligt rättvisa möjligheter till utveckling.
Klimatpanelens bedömningar kan vara överspelade och innehåller farliga osäkerheter. Ett stort problem är att världen sedan 2011 släppt ut 150 miljoner ton mer än vad IPCC räknat med i det scenario som kan hålla världen under tvågradersmålet. Utsläppen behöver därför minska snabbare än vad IPCC bedömt.
IPCC har också kritiserats för konservativa bedömningar när de talar om en trolig höjning av havsnivån med drygt 90 cm till nästa sekelskifte. Nyare studier talar om minst en meters höjning och risker för en 2 meter högre havsnivå. Utsatta regioners anpassningsförmåga kommer inte att räcka till med kaotiska folkomflyttningar och storskalig livsmedelsbrist som följd.
Arktisforskare är kritiska till att IPCC inte väger in att ett allt varmare havsvatten, och stora utsläpp av metangas från tinande permafrost riskerar att fortsätta värma upp Arktis även efter att utsläppen upphört. Människan riskerar på så sätt att förlora kontrollen över klimatförändringarna.
För att öka trycket på andra länder inför Paris-mötet, behövs enskilda länder som visar att en snabb omställning är möjlig och även kan vara gynnsam. Sverige kan vara ett sådant land. Klimat- och miljöminister Åsa Romson uttalade att Sverige bör gå före (Aftonbladet 3 nov 2014), men de ambitionerna hamnade i stå på grund av dåligt parlamentariskt stöd och ett stundande extraval i mars.
Nu behöver opinionstrycket öka till stöd för politiker som vill föra en kraftfull klimatpolitik.
Klimataktion är en liten rörelse men vill vara en aktiv del av en sådan opinion. Vi säger att Sverige kan gå före genom tydliga mål om att
- uppnå nollutsläpp 2035,utan hjälp av utsläppskrediter,
- ta ansvar för de utsläpp som vår ökande konsumtion (import och flyg) orsakar i andra länder,
- investeringar i och subventioner till fossilindustrin snarast styrs om till klimatsmarta alternativ
- omställningskostnaderna fördelas rättvist, inom och mellan generationer.
Ett klimatpolitiskt ledarskap behöver våga stå för att omställningen kräver resurser. En nedläggning av Vattenfalls kolkraft i Tyskland, en omprövning av beslutade infrastrukturprojekt och klimatinvesteringar kan kosta på kort sikt. Men det kommer att innebära många nya gröna jobb.
Och framförallt: Valet mellan att förstöra kapital på kort sikt och att förstöra planeten borde inte vara så svårt. Det är också ett val som svenska folket ställs inför den 22 mars 2015.
Samuel Jarrick och Pia Björstrand, talespersoner Klimataktion
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
