En framgångsrik strategi för arbetstidsförkortning måste inbegripa minskade inkomstklyftor och en omflyttning från privat till offentlig konsumtion.
Nämn förkortad arbetstid och reaktionerna blir starka. Förslaget kan anklagas för att vara ”uttryck för ekonomisk tanklöshet” eller något som ”slår undan fötterna på svensk ekonomi, välfärd och tillväxt”.
Det sistnämnda menade Moderaternas Filippa Reinfeldt och Sten Nordin i ett argt inlägg i valrörelsen i höstas. Det förstnämnda kunde läsas i Arbetsgivarföreningens tidning Industria – 1917.
Under den debatt som slutade med beslut om 48-timmarsvecka 1919 (i praktiken för industriarbetare) framfördes från högern och arbetsgivarna som motargument mot förkortad arbetstid dels att maskinernas modernisering nu hade nått en punkt där ytterligare ökning av arbetstakten inte skulle vara möjlig, dels att problem av mer moralisk karaktär skulle kunna uppstå. Arbetare kunde ägna sig åt dryckenskap, och även dansa sig trötta på nätterna, varvid produktiviteten snarare skulle sjunka.
Någon statistik över arbetarklassens nattliga dansvanor har jag inte letat fram. Däremot kan det med bestämdhet slås fast att arbetsproduktiviteten – genomsnittligt produktionsvärde per arbetad timme – inte är lägre i dag än 1919, utan extremt mycket högre. Ej heller förverkligades dåtidens farhågor om att svensk industri skulle utkonkurreras av mer långtarbetande grannar.
Normalarbetstiden har senare sänkts i flera omgångar, genom en kombination av riksdagsbeslut och breda avtal. En markant minskning av genomsnittlig arbetstid per sysselsatt ägde rum i Sverige från mitten av 50-talet till början av 80-talet. Detta beror på att kvinnor inträdde på arbetsmarknaden på bred front, ofta i deltidsarbete. Men också på att arbetarrörelsen i övrigt hade ”skördetid”. Perioden präglas av låg arbetslöshet, sociala reformer och minskade skillnader i löner och arbetsvillkor mellan arbetare och tjänstemän.
Sedan är mönstret ett annat. Genomsnittlig arbetstid ökade under de heta åren på 80-talet. Och ännu mer när 90-talskrisen slog till. Många föll ur arbetsmarknaden – de som blev kvar jobbade mer. Genomsnittstalet ligger på ungefär samma nivå i dag.
Arbetstidsfrågan är inskriven i en större dragkamp mellan arbete och kapital. När kapitalet har flyttat fram positionerna, har en större andel av produktivitetsökningarna gått till vinster; mindre till löner och än mindre till kortare arbetstid. Inkomstskillnaderna har vidgats och stora gruppers inflytande över arbetstiden har minskat. Då sjunker också en generell arbetstidsförkortning nedåt på dagordningen.
Som samhälle är vi mycket rikare, mycket mer produktiva i dag än till exempel 1971 då beslutet om 40-timmarsvecka fattades i riksdagen. Självklart kan vi välja att använda en del av det utrymme som skapas av våra samhälleliga framsteg till att förkorta tiden för lönearbete. Men lika självklart är att detta inte är ett val av det slag som det förkrympta, individualistiska valfrihetsbegrepp som dominerar dagens samhällsdebatt kan hantera.
Visst, det görs avvägningar mellan förvärvsinkomst och fritid i enskilda hushåll. Men vi kommer inte att få en ändrad arbetstidsnorm genom sådana hushållsval på marknaden. Bland annat för att våra privata konsumtionsmönster inte är särskilt privata. Det är meningslöst att isolera vad eller hur mycket vi eftersträvar att konsumera från det vi vuxit upp med, umgås med och ser på tv. Av samma skäl blir det orimligt att moralisera över den som i sin fackliga kamp prioriterar högre löner och rätt till heltid.
Allt detta har politiska implikationer för den som ser det viktiga och riktiga i förkortad arbetstid, både som frihetsreform och som nödvändig nedtrappning av slitaget på planetens icke-förnybara resurser. Arbetstidsfrågan kan inte särskiljas från lönebildning och välfärdssystem. En framgångsrik strategi för arbetstidsförkortning måste inbegripa minskade inkomstklyftor och en omflyttning från privat till offentlig konsumtion – att vi jobbar kortare under lönearbetets logik, men i högre grad för varandra.
Texten är publicerad i Magasinet Arena #6 2014. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
