Att ge konsumenter känslan av att det är billigare att handla i morgon är en ytterst dålig idé i en ekonomi som i huvudsak är beroende av privat konsumtion.
Löneinflationen i Tyskland och Sverige har varit obefintlig i tio år. Och inflation och räntor kommer rimligen fortsätta vara låga.
Riksbankchefen ha fått löpa gatlopp i tidningarna den senaste tiden för att han misslyckats med att nå inflationsmålet. Nollränta tillhör dessutom inte vardagligheterna, så det i sig skapar lite uppmärksamhet. Att pengar är gratis tyder också på att något är fundamentalt fel i ekonomin.
Riksbankens beteende har varit lite av en gåta. De har själva gjort beräkningar som visar att man får ta i för kung och fosterland med räntan om hushållens skulder ska minska. Det bedömer alla som helt uteslutet, för det skulle skada tillväxt och sysselsättning alldeles för mycket. Det är mycket effektivare att hantera detta med slopade ränteavdrag och/eller exempelvis amorteringskrav.
Ändå har de strulat runt i frågan och uppenbarligen inte hållit räntan så låg som de borde. Det har onekligen varit ett misstag.
Men hade inflationen varit två procent i snitt om Riksbanken låtit bli att klanta sig? Nä, sannolikt inte. Inflation kan komma från i princip tre ställen: från importen, från stigande vinster och från lönerna. Vi tar dem i tur och ordning.
Inflation från importen kommer exempelvis när kronan faller eller om oljepriset stiger. Att importpriserna skulle trycka upp inflationen särskilt mycket på längre sikt är inte troligt, det skulle i princip förutsätta att kronan måste falla kraftigt eller en ny oljeprischock.
Ökade priser kan också komma från att företagen ökar sina marginaler, det vill säga vinst. Men vinsterna är fullt normala! Så då återstår bara den stora klossen, löner!
Tittar vi på perioden 2001–2012 så har de nominella löneökningarna varit lite drygt 2,5 procent. Hela löneökningen läggs inte på priset, för produktionen blir också bättre varje år, produktiviteten. Fler prylar och oförändrade löner skulle annars leda till att priserna föll. Så bara för att hålla priserna helt stilla måste löntagarna få produktivitetstillväxten, vilket för perioden var 1 procent. Det ger att den del av lönerna som gick vidare till höjda priser, löneinflationen, var drygt 1,5 procent per år.
Enligt detta resonemang så borde alltså också konsumentpriserna (KPI) stigit med ungefär 1,5 procent årligen, med lite justering för importpriser och vinster – och se på fan – 1,3 procent.
Så frågan är: hade löneökningarna varit 20–30 procent högre om Riksbanken sänkt räntan lite snabbare? Det tror i alla fall inte jag. Det är detta som är det stora problemet, vi har i hela Europa siktat in oss på löneökningarna som är alldeles för låga för att uppfylla inflationsmålet. Tyskland snittade för samma period 0,5 procent. Görs inget åt detta (och räntan har gjort sitt) kommer vi få leva med obefintlig inflation och räntor väldigt länge.
Riksbanken har numera en rätt obekväm läktarplats där de nu kommer att få tid att begrunda vad som gick fel. Det inflationsspöke som en gång jagades på porten med Reaganomics och thatcherism försöker vi locka tillbaka med nollräntor. Snälla kom hem, allt är förlåtet!
Att ge konsumenter känslan av att det är billigare att handla imorgon, deflation, är en ytterst dålig idé i en ekonomi som i huvudsak är beroende av privat konsumtion. Det har japanerna fått lära sig den hårda vägen. Vi får hoppas att vi slipper.
Sandro Scocco, chefsekonom Arena Idé
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
