Låt dem gå i konkurs!

IMF svänger: Länder ska inte längre räddas från konkurs till varje pris.

– Argentinas uppträdande saknar motstycke! Inte bara vägrar landet att följa en domstolsorder, dess representanter underkänner domen offentligt!

Hade det varit en tv-serie, snarare än en kommersiell rättsprocess hade domaren, 84-årige Thomas Griesa, dunkat sin klubba i bordet i rättssalen i New York i slutet av september.

Wall Street Journal ekade domare Griesas upprördhet över Argentinas vägran att följa ett tidigare domslut som sade att de skulle betala långivare som vägrat skriva ner skulderna. ”Argentina dansar med ännu en betalningsinställelse och räcker lång näsa åt det amerikanska rättssystemet”, skrev man när landet dömdes att betala ett antal fonder det fulla värdet av deras argentinska statsobligationer, i stället för de 30 procent som en stor majoritet fordringsägare accepterat i tidigare uppgörelser.

Fonderna – som köpt argentinska skuldsedlar till vrakpriser när landet ställt in betalningarna efter krisen 2001 – kom att kallas för ”gamar”. ”Gamarna eller fosterlandet!”, står det i graffiti på Buenos Aires fasader. Detta var kanske väntat i den argentinska debatten, i latinamerikanska länder och i vänsterpublikationer.

Men Argentina har också fått stöd från mer oväntade håll. Affärstidningen på motsatta sidan Atlanten, Financial Times, var ambivalent i sin ledare: “ingendera sida kan hävda någon moralisk auktoritet”. En högerregering som Mexiko har också ställt sig på Argentinas sida.

Internationella valutafonden, IMF, annars känd som en obarmhärtig skuldindrivare och närmast besatt av idén att skulder alltid ska betalas tillbaka, förklarade i ett pressmeddelande att “vi är bekymrade över de bredare implikationerna för det finansiella systemet som helhet”.

För om långivare alltid kan gå till domstol och få ut det fulla värdet av sina fordringar, så saknar de motiv för att i framtiden gå med på nedskrivningar av statsskulder under några förhållanden. Vilket ytterligare ökar risken för statskonkurser, en risk som är närmast historiskt predeterminerad.

Antropologen David Graeber hävdar i boken Debt – the First 5 000 Years att varje ekonomiskt system med penningutlåning mot ränta med jämna mellanrum leder till skuldkriser som bara kan lösas med stora avskrivningar, historiskt kända som ”jubelår”.

Kenneth Rogoff, tidigare IMF:s chefsekonom, konstaterar att ”praktiskt taget alla utvecklingsländer har vid något tillfälle tvingats ställa in betalningar”.

Det är egentligen inte den situation Argentina står inför i dag. Landet har nära 230 miljarder kronor i valutareserven och därmed resurser att betala ”gamarnas” krav, som bara är på drygt 10 miljarder kronor. Landet anser helt enkelt att kraven är oberättigade och vägrar att acceptera dem. Men Griesas dom omöjliggör för Argentina att sköta avbetalningarna till långivare som gått med på nedskrivingar, utan att först betala de motsträviga fonderna. Det är det som fått världens ratingbyråer att förklara landet i ”default”, bankrutt.

Men det saknas ett allmänt accepterat system för att sätta länder i konkurs. IMF har efterlyst just ett sådant. Man vill ”inte längre rädda länder till varje pris”, konstaterar Die Zeit i en analys från juli i år. Varför kommer denna omsvängning just nu?

IMF:s räddning av Grekland blev oerhört dyr för grekiska skattebetalare, skuldsatte grekerna än mer och ströp deras ekonomi, och vinnarna var utländska bankers aktieägare. Sedan 2007 har dessutom den totala skuldsättningen i världen ökat från 70 till 100 triljoner dollar, enligt Bank for International Settlements. IMF har bara under de senaste månaderna skickat ut varningar om stigande lånenivåer i Japan, Mellanöstern, Karibien och Afrika.

IMF:s och stora delar av finansvärldens reaktioner kan ses som ett erkännande av att Thomas Griesas okomplicerade syn på skulder och förpliktelser helt enkelt krockar med ekonomiska realiteter, och att en stor del av dessa pengar aldrig kommer att kunna betalas tillbaka.

Jon Weman