Om alliansen anser att kunskap och bildning bara är för vissa, blir slakten av kulturtidskrifterna begriplig. Och en del i ett folkbildningsfientligt sammanhang.
Sedan beskedet förra veckan att alliansen vill sänka produktionsstödet till kulturtidskrifter från 19 miljoner till 4 miljoner nästa år, har det blivit än mer uppenbart att Sverige befinner sig i politisk depression och regeringskris.
15 futtiga miljoner ska sparas in på en av de viktigaste demokratiska grunderna, en möjlighet för medborgarna till samtal, debatt, eftertanke och analys. Sverigedemokraterna jublar förmodligen, eftersom de redan för ett år sedan motionerade om en sänkning av kulturtidskriftsstödet på 10 miljoner.
2014 fick närmare hundra tidskrifter bidrag på mellan 25 000 och 725 000 kronor vardera. Nu hotas många av dem av nedläggning när stödet dras in. Detta kulturförakt kommer att påverka oss alla.
För det handlar inte om att några hundra kultur- och samhällsjournalister blir av med jobbet. Det handlar inte ens om att flera tusen kulturarbetare förlorar möjlighet till försörjning i arbetslinjens namn. Det handlar om att begränsa den praktiska utövningen av yttrandefriheten och strypa de offentliga samtal som är centrala för en sund demokrati.
Det kan knappast råda tvivel om att de nu nedläggningshotade tidskrifterna, som vidgar medborgarnas perspektiv och världsbild, är en nödvändig del för att upprätthålla vårt öppna, demokratiska samhälle, där nya och gamla idéer kan prövas.
“Vår prioritering ligger inte på vuxna intellektuellas läsande”, ska moderaten och ordföranden för kulturutskottet Per Bill ha sagt, efter att ha meddelat beskedet om det indragna stödet. Det uttalandet är en skrämmande antiintellektuell, antidemokratisk och bildningsfientlig hållning. Borgerligheten borde skämmas.
Tro inte att kulturtidskrifternas innehåll är förbehållet en intellektuell elit. Innehållet återfinns i kvällspressen, på Facebook och Twitter, det plockas upp av radio och TV. Det diskuteras i skolorna mellan elever och lärare. Det öppnar fönster till vetenskapens värld.
Det finns gott om exempel i världen där det fria ordet är ett hot mot diktatorer och odemokratiska regimer. För när kultur och samhällskritik ges fritt utrymme, görs sinnet fritt. Och när människan är fri i sinnet, kan hon förändra samhället.
Just därför är den fria kulturen och journalistiken så viktig. Just därför finns kulturstödet, “för att främja mångfald, kvalitet och fördjupning i utgivningen”.
Så, alliansen, vad tror ni händer med mångfalden, kvaliteten och fördjupningen när endast tidskrifter med ett stort kapital i ryggen överlever? Vad händer med de oberoende, kritiska rösterna, när varje nytt nummer beror på välviljan hos välgörarna, oavsett om det är kommersiella annonsörer eller politiskt bundna organisationer?
I Umberto Ecos 1300-talsroman Rosens namn är klosterbiblioteket förbjuden mark för munkarna, eftersom böckerna inte är till för alla. ”Ty ej alla sanningar är för allas öron”, förklarar en av munkarna.
Men på 2010-talet borde det vara precis tvärtom. Alla sanningar är för allas öron. Därför behöver texter av alla de slag skrivas, läsas, spridas och diskuteras. Ett demokratiskt samhälle kan inte vara ett tyst samhälle.
Om alliansen anser att kunskap och bildning är för vissa och inte för andra, blir slakten av kulturtidskrifterna begriplig. Då är detta ett litet steg i ett större folkbildningsfientligt sammanhang.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
