Året då den politiska cynismen segrade

En blocköverskridande överenskommelse om flyktingpolitiken inför valet i mars hade varit anständigt. Vi saknar uppenbarligen politiker med moralisk höjd av det slaget.

2014 var året då den politiska cynismen definitivt segrade i svensk politik. I valrörelsen bad Fredrik Reinfeldt det svenska folket att öppna sina hjärtan och acceptera att kostnaden för flyktingmottagandet kommer att vara högt de kommande åren och att andra satsningar på välfärden och offentliga investeringar därför inte var aktuella.

Ett val och en stor framgång för Sverigedemokraterna senare kom sedan den testballong alla väntat på och olika borgerliga debattörer krattat manegen för.

Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund skrev i torsdags på DN-debatt att kostnaderna för flyktingmottagandet måste minska. Sverige ska inte längre bevilja permanenta uppehållstillstånd. Dagersättningen till nyanlända ska skäras ned med 25 kronor för att stimulera jobbsökande. Hela konceptet ligger i linje med den borgerliga arbetslinjen.

Detta med sänkta ersättningar är huvudtanken i Borgs och Reinfeldts arbetslinje. Men hur en sänkning av dagersättningen från 300 till 275 kronor skulle skapa fler jobb är en lika stor gåta som att sänkt a-kassa skulle leda till att arbetslösheten minskade. Det hände aldrig. Och det kommer inte att hända nu heller. Det enda säkra är att åtgärden ökar utsattheten och fattigdomen.

Det var en händelse, som såg ut som en tanke, att DN på sin kultursida samma dag publicerade en välskriven artikel av Expos Daniel Poohl: ”SD framme vid sitt mål – och nu sluter nazisterna upp”. Han hade kunnat lägga till: och nu anpassar sig ett av de borgerliga partierna sin politik till ett allt starkare SD. Sverige går samma väg som Danmark och Norge.

Några kommentatorer har förvånats över att det är KD som bryter upp dagens konsensus kring flyktingpolitiken. Kristdemokraterna har ju fortfarande stark koppling till frikyrkor som alltid varit starkt engagerade i flyktingfrågor. Och som så ofta utifrån kristen etik predikar om gränslös solidaritet.

Att borgerligheten av olika skäl vill ändra politik på det här området är ingen hemlighet. Och det är faktiskt inte heller så konstigt att det är KD som gör det. På många sätt är SD och KD sysslingar. De har inte minst värdekonservatismen som gemensam nämnare. KD kom till som en protest mot moderniseringen och demokratiseringen av Sverige på 1960-talet. SD växte fram ur rasistiska och fascistiska miljöer, kämpar mot dagens mångkulturella samhälle och vill framför allt stoppa invandringen.

Under senare år har KDs ungdomsförbund rört sig mot mer högerradikala positioner som vetter mot Sverigedemokraternas politiska miljöer. Redan före valet ville KDU:s ordförande Sara Skyttedal ha en mer restriktiv flyktingpolitik. KD är också ett parti som balanserar nära fyraprocentsspärren och som ser extravalet an med stor bävan.

Det är även fråga om en cynism på ett djupare politiskt plan. Under åtta år har de borgerliga partierna stått för en generös flyktingpolitik. Vilket de ska ha heder av. Men de borgerliga partierna har också underlåtit att göra något åt dagens arbetsmarknadspolitik där kollektivavtalen kan undergrävas av företag från andra länder. Det innebär att den sociala tryggheten för företag och anställda i vissa branscher i grunden hotas.

För människor som verkar i delar av tjänstesektorn, byggbranschen och transportsektorn är detta en realitet. Det skapar inte bara nya klyftor i det svenska samhället utan gynnar också Sverigedemokraterna. Till detta kommer att de borgerliga partierna lämnar hög arbetslöshet efter sig. Arbetslösheten och rädslan för att förlora jobbet har alltid varit en faktor som understött högerradikala missnöjespartier.

Det är inte den enda skälet till främlingsfientlighet och rasism. Men social otrygghet kan driva in fler väljare i högerpopulistiska positioner. Vi vet också från många studier att anknytning till en arbetsplats impregnerar människor mot främlingsfientlighet.

Dessutom har vi en strukturell obalans i flyktingmottagandet. Vissa kommuner tar emot många flyktingar. Det är ofta kommuner där det finns tomma lägenheter men få jobb. Och låg skattekraft.

I andra delar av landet – framför allt de stora städerna – innebär dagens anorektiska politik att bostadsbyggandet släpar efter. I de stora städerna är lägenheter till rimlig hyra allt svårare att komma över. Vi har inte någon bostadspolitik värd att skriva hem om. Andra kommuner vill överhuvudtaget inte bygga nya bostäder. Inte sällan välbeställda kommuner runt våra stora städer. Nyproduktionen av bostäder i exempelvis Danderyd och Fredrik Reinfeldts nygamla kommun Täby är närmast försumbar.

Hade det funnits ett mått av anständighet bland dagens politiker hade alla demokratiska och humanistiska partier träffat en blocköverskridande överenskommelse om flyktingpolitiken och integrationspolitiken inför valet i mars. I dag saknar vi uppenbarligen politiker med moralisk höjd av det slaget.

Göran Hägglund sålde kanske inte ut sig för 30 silverpenningar. Men möjligen för att klara fyra procentspärren och några hägrande ministerposter i en kommande borgerlig regering.