Bäddat för ekonomisk svindel

Den offentliga sektorn måste organiseras på ett sätt som minimerar utrymmet för personlig korruption.

I veckan rapporterade Sveriges Radio att privata företag som erbjuder personlig assistans till handikappade har gett anhöriga solresor, pengar, platt-teve och datorer.

På ren svenska är det förstås fråga om en muta. Ytterst är detta skattepengar avsedda för personlig assistans. Därmed har de anhöriga fått ett starkt incitament för att även i fortsättningen välja just det företaget. Vilket var syftet.

Detta är inte ett nytt problem. 2012 gjorde Försäkringskassan en granskning av 26 företag. Av dessa hade ”strax under tio” föranlett en polisutredning. Vid ett tidigare tillfälle drog Försäkringskassan slutsatsen att så mycket som 9–15 procent av de utbetalade pengarna kunde vara felaktiga. Det rörde sig alltså om åtskilliga miljarder.

Dagens konstruktion med vård i hemmet i kombination med de anhörigas eget ekonomiska och personliga intresse – och privata vinstdrivande företag bäddar helt enkelt för ekonomiskt svindel. Det är många som kan sko sig. Och skicka räkningen till samhället.

Vårdföretagarna var i veckan snabba och skickliga på att flytta fokus. De hade säkert en mediestrategi liggande i byrålådan. Problemet var dålig kontroll, hävdade de.

Fredric Käll, ordförande i Bransch Personlig assistans inom Vårdföretagarna, sa i Studio Ett att den nyinrättade tillsynsmyndigheten Inspektionen för vård och omsorg (IVO) inte gör sitt jobb. Det framkom att de förra året bara hade gjort en enda oanmäld inspektion.

Man kan tycka att det är på gränsen till ohederligt av en företrädare för branschen att skylla uppenbar korruption på den statliga tillsynsmöjligheten. Det är ungefär som att skylla kompisarnas våldsbrott eller inbrott på att det är för få poliser som patrullerar gatorna eller för dåliga lås.

Detta har emellertid varit en försvarslinje från de privata aktörerna inom världssektorn ganska länge. När missförhållanden har uppdagats har de hävdat att det är fråga om dålig offentlig kontroll och att reglerna är för svaga.

En och annan politiker och debattör har argumenterat på samma sätt. De har helt enkelt inte velat diskutera i termer av systemets själva konstruktion.

Det går inte att kontrollera en verksamhet av det här slaget genom massiv statlig övervakning. Det skulle kräva enorma statliga myndigheter. Här finns en märklig paradox. Ett argument för valfrihetsrevolutionen var just att staten styrde för mycket.

Politikerna har dragit sig tillbaka. De offentliga tjänstemännen sköter upphandlingen av många välfärdstjänster. Men valet av utförare sker individuellt och företag kan etablera sig tämligen fritt sig på olika offentliga marknader. För att det här ska fungera krävs alltså, om vi ska tro bland annat Vårdföretagarna, ökad statlig kontroll.

Men alla inser att en sådan övervakning är omöjlig om den inte är oerhört omfattande. Dels är det svårt att upptäcka oegentligheter. Vem skulle vid en inspektion i ett hem kunna upptäcka om någon olagligen fått en platt-teve?

Den offentliga sektorn måste organiseras på ett sätt som minimerar utrymmet för personlig korruption.

Dagens Arena har tidigare uppmärksammat riskkapitalbolagens aktiviteter inom den personliga assistansen. Och de stora vinster de har kunnat göra. Nu finns också tecken som tyder på att organiserad brottslighet har tagit sig in i den här branschen.

Vårdföretagarnas Fredric Käll berättade att även Vårdföretagarna fått motta hot. Det är lätt att känna sympati för alla som utsätts för hot av det här slaget. Men det är bara ytterligare en allvarlig varningssignal om att något är fundamentalt fel.

Det var Bengt Westerberg (FP) som drev igenom dagens rättighetslagstiftning för den personliga assistansen. Det är en stor framgång för välfärdssamhället och en stor frihetsrevolution.

Samtidigt är det mycket som stämmer till eftertanke. Problemen med marknadsmodellerna blir som mest tydlig i den här delen av välfärden. Kostnaderna har rakat i höjden med 700 procent sedan 1994. Till detta kommer dessa exempel på rena rama ekonomiska oegentligheter.

På en punkt finns det skäl att hålla med Vårdföretagarna. De efterlyser en parlamentarisk utredning. Men jag tror inte att de kommer att applådera de nödvändiga slutsatserna.