Ibland hör man miljöpartister säga att vänsterpartiet inte har något att tillföra en ny regering efter nästa val. Men de som hävdar det har nog fel.
Ta skattefusket, som var en viktig del av partiledaren Lars Ohlys
sommartal nyligen i Gnesta.
Med svartjobb förlorar staten inkomster, men den svarta sektorn är också en förutsättning för lönedumping och ett växande antal papperslösa. Personalliggare på restauranger och fler oanmälda skattekontroller är därmed ett stöd för att kollektivavtal ska gälla. Vilket annat parti har denna sorts helhetssyn, inser att flera problem är sammanvävda här?
Nej, problemet med vänsterpartiet är inte bristen på radikal analys. Det finns en het vilja att ställa upp för de svagaste i samhället. Partiet är också ofta snabbast upp ur startblocken i sin samhällskritik, t ex av pensionsreformen, där alla skulle tvingas spela på börsen.
Vänsterpartiets problem har istället varit att man – bortsett från några perioder med Lars Bäckström och Johan Lönnroth som finansiellt ansvariga – haft svårt med den ekonomiska realismen i sina förslag.
En socialdemokratisk invändning mot att ha med vänsterpartiet i en regering är att man vill ta bort utgiftstaket i budgeten. Men med ett överskott i statens finanser i år på 163 miljarder, måste de andra partierna bli bättre på att förklara för offentliganställda, som går på knäna, varför budgetreglerna inte får röras.
För många av vänsterpartisterna ute i landet – som följer de pågående samtalen mellan de tre partierna – är detta med budgetreglerna djupt symboliskt. Nu ska vi mallas in i en nyliberal ekonomisk ordning, där vi ska vara “realistiska”, men där resultatet bara blir att vi mals ner och förlorar vår själ, så låter de oroliga.
Erfarenheten från kommunerna visar också att vänsterpartister, som velat ta ansvar för nedskärningar, inte sällan mött en oförsonlig opposition från sina egna.
Populism kan man kalla det för, med en gnutta av förakt i stämman. Men det går också formuleras som en fråga: Om vänsterpartiet hamnar på regeringstaburetterna efter valet 2010, på en mittenpolitisk plattform, för att vinna nödvändiga medelklassröster i Stockholm, vem ska då slåss för de allra svagaste i samhället?
Så vem vet, det kan vara bäst för alla parter att vänsterpartiet stöttar en regering s-mp, men blir kvar utanför. Annars överlever man måhända inte som parti. Och de fattigaste och mest utsatta behöver en tydlig vänsterpopulism, som ett alternativ till de bruna populisterna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
