Ännu en gång kan vi läsa om unga som är beredda att offra sina liv för IS. Nu måste nya åtgärder vidtas mot den våldsbejakande extremismen.
Sverige tillhör de länder i Europa som har flest jihadister i Syrien och Irak per capita. Trots det lyser de faktiska, och direkta, åtgärderna med sin frånvaro. I Aftonbladet berättar två unga killar från Göteborg att de har bestämt sig för att offra sina liv för IS. Det är tydligare än någonsin att arbetet mot organisationen måste komma igång nu genast.
Insatser krävs från många olika håll. Först och främst behöver fokus vara på att förebygga resorna. I ett första steg handlar det om att i människors närmiljö bekämpa grupperingar som främjar våldsbejakande extremism. I nästa steg, och mer långsiktigt, handlar det om att bryta segregationen och att utöka välfärden.
De som kommer tillbaka efter att ha deltagit i IS grymheter måste lagföras. Hittills har så inte skett. Tillgängliga lagar finns redan, som lagen om krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. Har man begått krigsbrott ska man inte kunna gå runt fritt i samhället och inspirera andra ungdomar till att ansluta sig till IS.
Lika viktigt är att arbeta med jihadist-återvändarna genom avradikaliseringsprogram för att säkra tryggheten för alla.
Den våldsbejakande extremismen förebyggs genom att alla sociala instanser tar ansvar och hjälps åt. Skolan måste ta sitt ansvar och lära ut källkritik, demokratiska värderingar och skapa ett klimat där alla elever känner sig hemma. Ingen får lämnas utanför.
Många av de som dras till den våldsbejakande extremismen har en misslyckad skolgång bakom sig. Källkritiken är viktig att lära ut eftersom många som dras till IS gör det genom självradikalisering på nätet.
Ungdomar med psykisk ohälsa måste fångas upp av myndigheter och få rätt vård. Flera som har varit i kontakt IS-sympatisörer vittnar om att det finns en psykisk ohälsa bland dem och en önskan om att dö. På så sätt är de lätta rekryteringsobjekt för IS vars ideologi går ut att döda och att dö ”martyrdöden”, där döden formuleras som något positivt.
Civilsamhället måste börja utforma avradikaliseringsprogram dit de som är berörda kan vända sig. Muslimska samfund spelar en viktig roll i att fånga upp ungdomar som är i riskzonen och arbeta med dem genom att lära ut teologisk kunskap om islam.
Demokratifrämjande verksamhet behöver även handla om att bekämpa segregationen, klasskillnaderna, rasismen och diskrimineringen i samhället. På så sätt skulle det vara möjligt att angripa problemet med frustrationen och den bristande tilliten för myndigheter som är vanlig bland de som dras till den våldsbejakande extremismen.
Den anti-muslimska rasismen måste bekämpas och tas på större allvar – IS närs av anti-muslimska stämningar. Den gör att de kan rekrytera fler ungdomar som drömmer om ett samhälle där de tror att de kan bli accepterade. Vidare använder sig både IS och högerextrema av idén om att ”västvärlden” är i krig mot ”islam”. Dessa föreställningar måste diskuteras och motverkas, inte bekräftas.
Det måste finnas ett utrymme och en acceptans för en muslimsk identitet bortom den extrema och islamistiska som – ofta i brist på annat – lockar dessa ungdomar. Här måste frivilliga och myndigheter hjälpas åt att bygga nya organisationer.
På längre sikt handlar det om att utöka tilliten, gemenskapen och välfärden i landet. Det är genom en kombination av alla dessa insatser som den våldsbejakande extremismen kan bekämpas. För unga människor som borde ha hela livet framför sig borde det aldrig behöva bli ett alternativ att offra sig för IS sak.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.