Kvinnoföraktet plågsamt och ovärdigt

Gissa resultatet när en googlar ”Fler män vann i årets bild” eller ”Männen dominerade på P3 Guldgalan”. Nej, det finns inga sådana artiklar.

En majoritet av kvinnorna i Kommunal inte kan försörja sig på sin pension. Det visar fackförbundets omtalade rapport som kom i veckan.

Sju av tio behöver garantipension och i genomsnitt får de nästan 4 000 kronor mindre i månaden än männen i förbundet. Vilket också borde innebära betydligt mycket mindre jämfört med männen inom Saco eller TCO.

Att ojämlikheten följer med från arbetslivet till pensionen är kanske inget att förvånas över. Men jäklar var ovärdigt det är. De här kvinnorna har, bokstavligt talat, i hårda och stressiga yrken subventionerat den gemensamma välfärden med sina kroppar. Hur är det möjligt att vi, i det rika Sverige, inte ger dem en pension som det går att leva på?

Många av dem med låga pensioner skulle inte klara sig ekonomiskt utan sin partner. Hörde jag någon slå sig för bröstet över att Sverige är ett jämställt land?

Till råga på allt kan ingen låtsas vara förvånad. För att kvinnors pensioner är låga i allmänhet är ingen nyhet. I synnerhet inte för dem som har haft låg lön och arbetat deltid, vilket ju är arbetsvillkoren inom många kvinnodominerade arbetaryrken.

Inom många av dessa yrken ökar för övrigt andelen utrikes födda. I genomsnitt är exempelvis var fjärde äldreomsorgsarbetare i landet född utomlands, i Stockholm gäller detta hälften.

Men att urusla pensioner väntar stora grupper har varken fått arbetsgivare eller politiker att agera på ett sätt som får konkreta resultat för att förändra det. Det är som en deja vu.

En mängd exempel på hur människor värderas olika i det här kapitalistiska och patriarkala samhället av ett helt annat slag än låga pensioner går att hitta i alla galor och priser som pumpats ut de senaste veckorna. Jurygrupper kommer inte längre undan med att endast nominera (vita) män. Men i stället har det dykt upp andra varianter på att lyfta fram vem som är måttstocken och vem som är avvikare.

”Fler kvinnor vann i årets bild” löd till exempel rubriken i Journalisten där de berättade att det för första gången var fler kvinnor än män som prisades. Vad är problemet med det? Jo, gissa resultatet när en googlar ”Fler män vann i årets bild”. Nej, det finns inga sådana artiklar. Med den rubriken och inramningen flyttas fokus från de här yrkespersonerna och det understryks att de utöver fotografer också är kvinnor. Vilket alltså inte händer män.

När DN kommenterade årets Oscarsnomineringar konstateras att mångfalden i Hollywood är dålig och att den enda kvinnan som nominerats till bästa film är Ava DuVernay med filmen Selma. Vad är problemet nu då? Jo, för det är det enda som skrivs om henne. Inget om hennes film eller gärning. Hon blir till en ”kvinnlig regissör”, inte en regissör.

Pricken över i:et i dessa galatider är rapporteringen från P3 Guld, denna föregångare bland galor som skippat de könsuppdelade kategorierna och utser bästa artist, låtskrivare, liveuppträdande med mera (heja!). Årets nio priser delades mellan åtta artister. Rubrikerna talade om ”Brudarna ägde årets P3 Guld”, ”Kvinnor tog storslam i P3 guld” eller ”Kvinnorna dominerade på P3 Guldgalan”.

Testa den där googlingen igen. Nej det finns inga artiklar som talar om (vita) män som ägde eller tog storslam. De får vara artister. Punkt slut. Det borde gälla för alla.

Nedvärderingen av kvinnor, exempelvis deras arbete och skapande, är tjatigt, plågsamt och djupt orättvist. Ointresset att från politiskt håll hitta hållbara lösningar på hur kvinnor fortfarande drabbas och det slentrianmässiga föraktet för kvinnor som kommer fram – inte minst media – gör mig rasande.

Tills vidare fortsätter kvinnor ändå att som alltid dominera (ni vet vad jag menar). Det borde hyllas. Eller åtminstone ge en schysst pension.