Man fattar ju att tyskarna vill rädda sina banker. Men varför är det så viktigt för den svenska högern att straffa Grekland?
Den nya grekiska regeringen vill förhandla ned den grekiska statsskulden. Den svenska högern knotar.
”Ingångna avtal måste hållas, skulder återbetalas, annars står hela det europeiska projektet på spel”, skriver Richard Swartz i DN. ”Det skulle säga en del om moralen om man plötsligt bara skriver av den (skulden)”, säger Folkpartiets Cecilia Wikström.
Man kommer att tänka på när islänningarna vägrade betala för vad deras banker ställt till med. Inga protester där från högerhåll.
Det beror på att liknelsen som Cecilia Wikström och Richard Swartz använder är den bild som Angela Merkel satte 2008. Grekerna hade för många semesterdagar, för tidig pension och för höga minimilöner. Ingen av uppgifterna visade sig sedermera stämma. Grekerna jobbade till exempel längre än tyskarna. Men det var Tysklands metod att få tillbaka så mycket som möjligt av det som deras banker investerat i grekiska statsobligationer.
Sedan dess har det gått sju år. Sju magra år av åtstramningar. Två jämförelser: En konkurs för ett aktiebolag kan gå på några månader. Skulderna skrivs av. Företagarna kan gå vidare. En skuldsanering för en privatperson tar fem år. Fem år av ett liv på existensminimum, vilket i Sverige inkluderar boende, el, mat, barnomsorg och fackföreningsavgift.
De sju åren för Grekland har inneburit att sex av tio greker nu lever under fattigdomsgränsen. En av fyra är arbetslös. 300 000 barnfamiljer saknar elektricitet. Tiotusentals greker har emigrerat.
Greklands statsskuld kring 100 procent av BNP sågs ändå sedan 1980-talet av omvärlden som normal och hanterbar, ungefär som USA:s. Stora delar av de grekiska lånen gick till exempel till att köpa tysk försvarsmateriel. Samtidigt var Greklands redarelit befriad från skatt. Visst, korruptionen var utbredd men livet rullade på.
Det var först när bankerna 2008 fick upp ögonen för risken att EU inte garanterade grekiska statspapper, som de höjda riskpremierna fick Greklands skuld att rusa till dagens 177 procent av BNP.
För Tyskland ökade möjligheten till maximal återbetalning om det framstod som att grekerna levt loppan för statsskulden.
Men den svenska höger som nu hakar upp sig på att grekerna hade ungefär lika mycket semester och pension som tyskarna, de har inga pengar att kräva tillbaka.
De hävdar att det handlar om moral. Inte om moral för de grekiska barnfamiljer som saknar el. Inte för de arbetslösa utan sjukförsäkring. Inte för de sex av tio grekerna under fattigdomsgränsen. Inte heller för de banker som tog kalkylerade risker, och tjänade pengar på grekiska statsobligationer. Nej, om moral för stater.
Tillåt mig därför tvivla på att grundfrågan verkligen är moral. Rimligen handlar det om statens roll. Den svenska högern tycker inte att stater ska tänka på minimilöner, pensioner, semestrar och sjukförsäkringar. Stater ska inte låna pengar och inte investera. Sådant ska näringslivet göra.
Högern vill göra Grekland till beviset på statens inkompetens. Det är därför de är beredda att straffa dess fattigaste invånare så hårt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
