Jublet som bar fram Francois Hollande i det franska presidentvalets upptakt har tystnat. Dödsskjutningarna i Toulouse har ändrat styrkeförhållandena i det franska presidentvalet.
En söndag i januari står Francois Hollande på tribunen vid socialistpartiets stora valupptaktsmöte i Le Bourget. Han befinner sig i en av många förorter norr om Paris där den ekonomiska krisen är verklig och de sociala problemen kryper in på bara skinnet.
Jublet som gång på gång avbryter Hollande kommer från de trogna partiarbetarna. Hela den övriga partiledningen sitter också på plats. Socialistpartiet anar en kommande valseger och alla är på gott humör. Spänningarna mellan partiets olika falanger verkar ha sugits upp i ett enda stort leende. Bara Hollandes exfru Ségolène Royal, som sannerligen inte åtnjöt samma kollegiala stöd när hon var partiets presidentkandidat 2007, ser spänd ut där hon sitter inklämd på första bänk mellan partitoppens stora elefanter.
Även väljarkåren jublar. Vid detta euforiskt laddade möte är Francois Hollande mannen som ska rädda Frankrike från ekonomisk kris, reducera de sociala orättvisorna och ge Frankrike en Europapolitik där Angela Merkel inte längre dikterar villkoren.
Han ska dessutom rädda fransmännen från en arrogant ledarstil. ”Vem som helst men inte Sarkozy”, har blivit ett talesätt. Hollande leder betryggande i mätningarna. De politiska analytikerna uttalar sig tvärsäkert: Frankrike kommer att få en socialistisk president i maj.
Ändrade styrkeförhållanden
I dag är situationen inte lika självklar. Nu leder Sarkozy med ett par procent i den första valomgången. I den andra och avgörande omgången leder fortfarande Hollande med cirka 54-46 procent. Fransmännen har i mars upplevt ett fasansfullt drama med dödsskjutningarna av soldater och judiska barn i Toulouse. Islamism och terrorism har kommit i centrum för den politiska debatten. Det är en viktig förklaring till att styrkeförhållandena ändrats.
Nicolas Sarkozy har genom händelserna i Toulouse plockat poäng från Marine Le Pen. Han framstår som mer förmögen än henne på att upprätthålla tryggheten i det offentliga rummet. Nu bedöms han mindre för vad han inte gjort som president under fem år utan mer för vad han säger i valrörelsen om hårda tag mot islamister och mot den illegala invandringen.
I detta läge blir den traditionella klasskampsretoriken en begriplig motvikt för många låginkomsttagare och arbetslösa. Vänstersocialistiska partiet Front de Gauches partiledare, Jean-Luc Mélenchon, stiger fram som det andra stora hotet mot Hollande. Från blygsamma 5 procent för bara några månader sedan har hans popularitet nu stigit till rekordsiffror kring 14 procent och i snäv konkurrens med Marine Le Pen om tredjeplatsen bland kandidaterna. Francois Hollande tappar lite och ligger kring 27 procent.
Ledaren för det vänstersocialistiska Front de Gauche med stöd av kommunistpartiet inkarnerar den folkliga vreden mot orättvisorna, historiskt så djupt rotad i det franska samhället. Klass mot klass i stället för Hollandes uppmaning till bred samling av hela nationen.
Förförisk vänsterretorik
Jean-Luc Mélenchon reser runt i landet och håller eldande tal till sina anhängare. Söndagen den 18 mars står han på Place de la Bastille i Paris, klassisk mötesplats för den franska vänstern sedan revolutionen 1789. Han smyckar sitt tal med skönlitterära citat:
– Våren är på väg, säger han. De mörka nätterna blir kortare. Ljuset blir starkare. Körsbärens tid är här.
Le temps des cérises, säger han alltså och påminner om den sång som sjöngs under Pariskommunen 1871 och som också är kopplad till förebilder i arbetarklassen som Edith Piaf och Yves Montand. Den handlar om den tid på året när körsbärsträden blommar, om den vår som bär hoppet om en ljusare och varmare värld.
Folktalaren Jean-Luc Mélenchon förför de tiotusentals entusiastiska människorna som samlats på mötet och kopplar sina litterära citat till kampen för social rättvisa. De röda fanorna fladdrar i vinden och många av mötesdeltagarna gör kommunisthälsningen med den knutna näven.
– Revolutionen är medborgerlig och social, ropar Mélenchon från tribunen. Hata inte Monsieur Sarkozy som människa men gör ett värdigt uppror mot makten och privilegierna.
Jean-Luc Mélenchons retorik är bländande och blir i allt högre grad den närande födan för den del av vänstern som har det allra sämst materiellt sett. Han för fram de fattigas förtvivlan och känsla av hopplöshet när han talar i Grigny, en utsatt förort till Paris. Här försvarar han, ensam av kandidaterna, de papperslösa invandrarnas rätt att få uppehållstillstånd. I sin retorik når Mélenchon också in i hjärteroten på dem som drömmer om bättre villkor i livet. Han ger därmed ett hugg i ryggen på Hollande som söker politisk legitimitet från medelklassen i sin strävan att samla hela nationen runt sin kandidatur.
Hollande når inte ut
Francois Hollande har blivit klämd mellan sköldarna. Hans tal från januari om värdighet och respekt för alla medborgare får nu inte samma genomslag. Nicolas Sarkozy lyckas föra valrörelsen till att handla om det som han är bäst på; hotet mot det franska samhället från yttre fiender. Mohamed Merahs massaker i Toulouse förändrar förutsättningarna och gör det till högerns fördel.
Francois Hollande är ändå långt ifrån en slagen man. Fortfarande leder han klart över Nicolas Sarkozy i den andra valomgången. Hans program och hans framträdande bär profilen av en kommande president. Hans program är gediget och presenterat i sextio punkter. Han kräver en skattereform med rättviseprofil. Han lovar fler jobb till ungdomar som plågas av en svår arbetslöshet. Han lovar 60 000 jobb inom utbildningssektorn för att stärka skolan som kritiseras för betydande brister.
Den stora stridsfrågan om pensionerna får också en viktig plats i Hollandes valprogram. Stärkt av ett stort folkligt missnöje med regeringens pensionsreform föreslår Hollande en försiktig återgång till bättre villkor för dem som slutat skolan tidigt och arbetat många år i hårda industrijobb.
– Jag kräver pension vid 60 års ålder för dem som betalat in pensionspoäng under minst 41,5 år, säger Hollande.
Han har räknat på det. Det kostar bara några miljarder extra men han markerar avstånd – om än litet – till regeringens impopulära pensionsreform. Men de fackliga ledarna vill gå längre och Mélenchon har sitt svar:
– Ge alla pension från 60 år, utropar han. Hela hans budget är dessvärre i obalans. Ekonomer har räknat ut att underskottet är 120 miljarder euro.
Tolv dagar kvar
När valrörelsens dramaturgi kräver mer av konflikter, mer av kött av blod, kommer ändå Francois Hollande i skymundan. I ett försök att rycka åt sig initiativet i valrörelsen föreslog han för några veckor sedan att inkomster över 1 miljon euro per år borde beskattas med 75 procents marginalskatt. Detta möttes av misstro och djupt motstånd av regeringsmajoriteten, men också av alla de politiska experter som i timmar brer ut sig med sina analyser i olika teveprogram och på tidningarnas väl tilltagna utrymme för politisk bevakning.
– Hollandes förslag är populistiskt, säger de alla. Genomför han förslaget kommer det att leda till en omedelbar utflyttning ur landet av kapital och av den begåvade och kreativa intelligentian i landet.
Tolv dagar kvar till första valomgången. Francois Hollande och hans stab håller tummarna för att det inte är för lång tid. ”En vecka längre valrörelse och jag skulle ha varit förlorad”, kunde han ha utbrustit.
Franska folket förefaller ha fortsatt förtroende för Francois Hollande. Fortfarande säger många: ”Vem som helst utom Sarkozy” Det ger den socialistiska kandidaten många gratisröster. De som vill ha en ledare att respektera som en möjlig blivande landsfader vänder sig också mot Hollande. Men fransk politik är oberäknelig. Och Sarkozy har fått valrörelsen att handla mer om hans frågor. Det är fortfarande oklart vem som segrar den 6 maj.
Tomas Lindbom, journalist och Frankrikekännare. Skriver på bloggen lindbompafranska.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
