Syriza en produkt av de sociala forumen

I den gamla vänsterns bok skulle Syrizas framväxt ha varit helt omöjlig. Men som en produkt av de sociala forumen utgör Syriza ett nytt slags parti i europeisk politik.

Efter 1989 föll de maktbärande politiska partierna i Italien samman. Makten, mutorna och maffian krossade till slut socialisterna och kristdemokraterna. Socialisten Bettino Craxi flydde till Tunisien men kristdemokraternas maffiaanstrukne Giulio Andreotti tilläts efter en 67 år lång parlamentarisk karriär avsluta sitt liv som livslång senator.

Ett kvartssekel senare har en liknande politisk revolution inträffat i Grekland. Ett grekiskt maktsystem har skattat åt förgängelsen. Socialdemokratiska Pasok är tillintetgjort och moraliskt förbrukat. Syriza har genomfört en remarkabel politisk resa, från den politiska marginalen till maktbärande parti.

Det politiska landskapet i hela Europa omgestaltas i snabb takt. Nya partier konkurrerar om väljarna både till höger och vänster. I Sverige har Sverigedemokraterna skördat stora framgångar på extremt kort tid. Feministiskt initiativs ökade stöd är uppseendeväckande.

I de flesta länder pågår en fragmentisering av partiväsendet. En dimension är förstås krav på nationellt oberoende som i Skottland och Katalonien. En annan de gamla stora partiernas relativa försvagning. I vår är det val i Storbritannien. I bästa fall kan Labour och Tory samla 60 procent av väljarna. För 40 år sedan låg de båda partierna på över 90 procent.

I norra Europa växer högerpopulistiska och främlingsfientliga partier. I syd nya vänsterpartier. En viktig förklaring till detta är socialdemokratins försvagning.

Efter 1989 minskade det reella utrymmet för socialdemokratisk politik, agitation och om man så vill folklig radikal populism. Kanske är detta självförvållat. Eller omständigheter de inte kunnat rå över själva.

I varje fall har statsbärande socialdemokrater oftare tagit ansvar för än kritiserat den ekonomiska politik och konstruktion som präglar dagens EU.

Syriza är en sammanslagning av en rad olika partier, rörelser och aktivistgrupper: socialdemokrater, demokratiska socialister, feminister, gröna, åtminstone tre trotskistiska partier, ett maoistiskt, en grupp som verkat i Rosa Luxemburgs anda, revolutionära marxister och reformerade kommunister. I en ny blandning.

I den gamla vänsterns bok skulle allt detta ha varit helt omöjligt. Men inte i den nya.

Syriza är på sätt och vis en produkt av den nya politiska plats som de ”sociala forumen” skapade runt sekelskiftet. Initiativet kom från Latinamerika och Arbetarpartiet i Brasilien. Där hade vänstern vid den här tiden börjat erövra regeringsmakten. De första forumen i Porto Alegre i södra Brasilien samlade en brokig samling aktivister från hela världen. Udden riktades mot den nyliberala hegemonin i synnerhet och den orättvisa världsordningen i allmänhet.

Många av grupperna som sökte sig dit hade en revolutionär historia. Men de konkreta kraven var tämligen reformistiska. De sociala forumen tog en ledig yta i anspråk. På de europeiska forumen (bland annat i Aten 2006) riktades kritiken förstås särskilt mot EU:s ekonomiska politik.

Lulas Arbetarparti höll åtminstone från början distans till den europeiska socialdemokratin, aldrig särskilt populär i Latinamerika. I regeringsställning har det bedrivit en reformistisk politik. Men partiet som bildades 1979 är mycket långt från det kommunistiska kaderpartiet.

Snarare är det en allians av olika och tämligen disparata rörelser, en mix av fackföreningsrörelsen, de landlösas rörelse, befrielseteologi, ekologism och sexuell frigörelse.

Syriza är en produkt av de sociala forumen. Partiets konkreta krav i valrörelsen var inte heller särskilt revolutionära, utan snarare socialdemokratiska. Men möjligen med en mer konfrontatorisk retorik mot EU och de rika än Stefan Löfvens skulle känna sig hemma i.

Syriza är kort sagt ett nytt slags parti i europeisk politik. Men har ett mycket svårt utgångsläge. Dessvärre talar ganska lite för att Syriza ska lyckas. Vilket skulle vara mycket dåliga nyheter för Grekland, för EU – och för oss alla.