Att ta arbetslinjen för långt

Det finns många ”bra invandrarkvinnor” som kan ta hand om de sjuka barnen så att föräldrar slipper vabba, menar två folkpartister. Här i faggorna måste väl ändå gränsen gå för att ta arbetslinjen för långt.

Vabbandet kostar staten många miljarder. Företag vill ha sina anställda på plats. Det finns många ”bra invandrarkvinnor” som är arbetslösa.

Med dessa argument förespråkar folkpartisten Lars Markstedt ett återinförande av ”barnvårdare”, en kommunalt anställd person som tar hand om sjuka barn i hemmet, i morgonens P1. Även EU-parlamentarikern Cecilia Wikström tycker att detta är en bra idé.

För vi behöver bli mer effektiva. Och Lars Markstedt har minsann jobbat med effektivitet i hela sitt liv. Som forskare. Och på Riksrevisionen. Han har dessutom bara positiva erfarenheter av barnvårdare från när han var liten.

”Jag tror att det han hänt en del sedan du var liten” kontrar hans motdebattant i P1 Morgon, SvD:s ledarskribent Sanna Rayman, och menar att man inte hursomhelst kan skicka en outbildad person hem till ett sjukt barn som barnet aldrig har träffat.

”Rena dumheterna” och ”svammel”, anser Markstedt. Har man haft två, tre barn som man själv tagit hand om i sitt liv, då har man tillräcklig kompetens.

Det finns en bra sak med förslaget och det är att kvinnor, som tar ut flest vabbdagar, och ensamstående föräldrar, skulle kunna jobba mer. De skulle kunna tjäna tillräckligt för att försörja familjen och få ihop en okej pension.

Men i övrigt: Vem vill ha en främmande person i sitt hem? Som dessutom ska ta hand om ens sjuka barn? Och vem vill jobba med att ta hand om en främmande människas sjuka barn? Som är hemma från förskolan för att de smittar? Och hur kan en tycka att det är en bra idé att just ”invandrarkvinnor” ska göra detta?

Jag vet inte riktigt var en ska dra gränsen för vad som är att ta arbetslinjen för långt. Men det är inte helt orimligt att den bör dras här i faggorna.