Utøya 22 juli. Precis som vi inte glömmer vad vi gjorde då Anna Lindh knivhöggs på NK eller när Olof Palme sköts i centrum glömmer vi aldrig denna julidag då 77 människoliv släcktes i Norge. Sommaren tog slut och förvandlades till ett töcken av sorg, vrede och förtvivlan.
Det finns ett före och efter Utøya. Förutom den oerhörda mänskliga tragedin har det som skedde påverkat samhälle och politik för lång tid framöver inte bara i Norge.
I dag börjar rättegången mot massmördaren Anders Behring Breivik. Över 800 journalister är ackrediterade till tingsrätten i Oslo. Hela våren kommer vi att kunna följa rättsprocessen om det största terrordådet i modern tid i Norden. Det är med blandade känslor.
En ny psykiatrisk utredning anser att Breivik är ”juridiskt tillräknelig”. En ”seger för Breivik”, hävdar Svenska dagbladet. Osmakligt, men sant. Breivik har hela tiden ansett att han visste vad han gjorde och att han handlade för nationens bästa.
För oss som menar att massmorden var en politisk terrorhandling har försöken att sjukdomsförklara Breivik känts som otäck verklighetsflykt. Breivik handlade i ensamt majestät men han är inte ensam om sin världsbild. Den delas av högerextrema partier runtom i Europa och har lett till en alltmer rasistisk dagordning som får ministrar att kräva burka-förbud och utlysa folkomröstningar om minareter med mera
Brevik hatar. Han hatar feminister. Han hatar socialdemokrater och alla så kallade kulturmarxister. Han hatar det mångkulturella samhället. Detta hat delar han med både Fremskrittspartister och Sverigedemokrater liksom med Geert Wilders i Holland och all så kallad Eurabia-litteratur.
Breiviks hat fick honom dock att gå över gränsen och bli mördare. När han gav sig på de unga socialdemokraterna var det en medveten strategi att ta kål på dem som skulle fortsätta etablissemangets ”islamisering” av landet. Först måste ”förrädarna” dö, sen muslimerna, resonerar Breivik i sitt manifest.
Att inte vilja se den samhälleliga kontext han verkade i är att blunda för det politiska mörker som sänker sig över dagens Europa med växande islamofobi, antisemitism och antiziganism.
Den nya psykiatriska rapporten har öppnat för ett ideologiskt fokus i Breivik-rättegången. Det är bra, men gör den komplicerad. Å ena sidan måste det klargöras att Breivik inte är en ”ensam galning” utan sprungen ur årtionden av främlingsfientlighet. Å andra sidan får Breivik nu den offentliga scen han gärna vill ha för att föra ut sina idéer.
Tidernas rättegång blir ett prov på om vår nordiska demokrati klarar balansgången mellan rättsstatens krav på yttrandefrihet och ett civiliserat samhälles ovilja att underblåsa hat och fördomar.
För de unga AUF:arnas skull, som mördades för sin tro på det mångkulturella samhället, hoppas jag den blir en väckarklocka som manar oss att aldrig ge upp kampen mot främlingsfientligheten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
