Bevara oss från marknadsfundamentalisterna

Varför blir den bästa kliniken olönsam när de utbrända kunderna får välja vårdgivare? Borde det inte vara tvärtom? 

Den bästa stresskliniken i stan stänger till sommaren. Inte för att patienterna sviker eller att det börjar tummas på kvaliteten. Nej, stressrehabiliteringen på Danderyds sjukhus är erkänt bäst, speciellt för de som är allra värst drabbade av utmattningssyndrom, så kallad utbrändhet.

Kliniken stänger eftersom Stockholms landsting nu har infört vårdval även för utbrända. Och när vårdvalet infördes blev verksamheten som blommat ut under tio års tid plötsligt olönsam.

Hur gick det till? Varför blir den bästa kliniken olönsam när de utbrända kunderna får välja vårdgivare? Borde det inte vara tvärtom – enligt marknadsförespråkarnas gyllene regel att konkurrens alltid leder till bättre och billigare verksamhet?

Men att vara bäst på sjukvård behöver inte alls betyda att man är lönsam i vårdvalssystemet. Det behöver inte ens innebära att man kan gå runt ekonomiskt. Allra värst är det paradoxalt nog för de vårdgivare som ger bäst vård till de som behöver det mest. Det är faktiskt ett osvikligt recept på undergång.

För något år sedan intervjuade jag en gynekolog på företaget Ultragyn till ett reportage i boken ”Den stora omvandlingen”. Hon hade tidigare jobbat på företagets klinik ute i Hallunda. Hon var bedrövad eftersom hennes enhet precis hade tvingats stänga. När vårdval för gynekologi infördes 2012 hade proppen gått ur ekonomin. Företagets mottagning vid Odenplan gick samtidigt utmärkt och genererade visst överskott.

Hon berättade att det fanns en avgörande skillnad mellan Ultragyn Odenplan och Ultragyn Hallunda. Skillnaden var att ett patientbesök i Hallunda tog i snitt dubbelt så lång tid som ett patientbesök på Odenplan. Det gjorde att gynekologerna hann med hälften så många patienter per dag i Hallunda som på Odenplan. Och eftersom vårdvalssystemet främst ger betalt per besök fick mottagningen i Hallunda endast in hälften så mycket intäkter. Det var inte tillräckligt för att betala hyra och löner.

Men varför tog besöken så lång tid i Hallunda? För det första är befolkningen i Hallunda generellt sett sjukare än befolkningen i innerstan. Ohälsa följer klasstrappan med nästan kirurgisk precision. En sjukare person tar oftast längre tid att behandla än en friskare. Speciellt en sjuk person med låg utbildning som kanske inte ens har grundläggande kunskaper om anatomi. Det är något annat än en person med högskoleutbildning som redan googlat sin sjukdom och som mest kommer dit för att få ett recept utskrivet.

Sådana fanns också såklart i Hallunda, men fler vid Odenplan.

Gynekologen jag träffade vittnade även om att många patienter i Hallunda bar med sig traumatiska upplevelser från väpnade konflikter och sin tid som flyktingar. Det krävdes långa förtroendeskapande samtal innan det ens var läge för en undersökning. Dessutom var språkförbistringen ett ständigt hinder och tolkar kallades regelbundet in. Sånt tar också tid.

Kvinnorna i Hallunda är, hur man än vänder och vrider på det, generellt sett en av de grupper som är i störst behov av vård i hela länet. Och det är det inte bara jag som tycker. Verksamheten i Hallunda hade från början startat på uppmaning av tjänstemännen på landstinget. Fyra år tidigare hade de ringt upp Ultragyn och uttryckligen bett dem att starta upp en filial i Hallunda eftersom det fanns ett stort otillfredsställt vårdbehov där ute.

Det var alltså den verksamheten – den som gav mest kvalificerad vård till de som bäst behövde den – som fick slå igen när marknadsfundamentalisterna i landstinget införlivade gynekologin i sitt Milton Friedman-experiment i fullskalemodell.

Vårdvalståget har rullat vidare och nu har turen kommit till stressrehab på Danderyds sjukhus. Logiken känns igen. De allra svårast sjuka tar, liksom på Ultragyn i Hallunda, alldeles för lång tid att behandla för att det ska vara lönsamt. Till slut blir ekonomin ohållbar.
– Det blir en allvarlig försämring. Kravet på forskning och utbildning försvinner, och konkurrensen leder ofta till att man inte vill ta hand om de allra mest sjuka som kostar mest och tar lång tid att behandla. De kommer dyka upp inom andra delar av sjukvården, säger Sara Burlin Pellbäck som är enhetschef på stressrehab till Svenska dagbladet.

Exakt. Vi vet redan vad som händer. Patienterna försvinner inte. De dyker upp någon annanstans. Ofta hamnar de helt enkelt på akuten. Vilket är skadligt för både samhällsekonomin och den enskilde.

Allt det här vet politikerna i landstinget. Men de verkar inte bry sig. Bevara oss från marknadsfundamentalisterna.