Det blir Ebba Busch Thor

Kristdemokraternas nya flyktingpolitiska linje kan innebära att nästa ledare inte hämtas från partiets trygghetszon. Det blir Ebba Busch Thor. 

En sak måste man ändå ge Kristdemokraterna. Partiet lider i varje fall inte brist på partiledarkandidater. Hittills har fyra personer anmält sitt intresse för uppdraget. Och det är fortfarande några dagar kvar tills nomineringstiden går ut.

Valresultatet år 2014 på 4,57 procent ligger farligt nära fyraprocentsspärren. Kristdemokraterna befinner sig i en existentiell kris. Den bottnar i en djupare problematik som rör partiets historia och identitet.

Kan ett partiledarbyte ”rädda” Kristdemokraterna? Riksdagsledamot Penilla Gunther är född i Degerfors precis som Göran Hägglund. Men det räcker knappast. Jakob Forssmed med åtta års erfarenhet från statsrådsberedningen vore att välja en person som påminner väldigt mycket om Göran Hägglund. Acko Ankarberg Johansson framstår som ett annat tryggt alternativ.

Hon utmanas främst av Ebba Busch Thor, Kristdemokraternas svar på Annie Lööf. Ung, driftig och ideologisk. Med betydligt mer stjärnpotential än alla de andra. Det som talar mot henne är att hon inte tillhör partiets mittfåra.

Kristdemokraterna inrymmer en mer allmänborgerlig och en mer högerkonservativ falang. Ebba Busch Thor tillhör definitivt den senare. Hon har gått i Livets Ords kontroversiella gymnasieskola. Men kan uppenbarligen tänka sig att överge tidigare kristdemokratiska käpphästar, i en radiointervju har hon nu accepterat såväl dagens abortlagstiftning som homosexuellas rätt att adoptera.

Kristdemokraternas historia skiljer sig från de andra borgerliga partierna. Partiet karakteriserade sig från början som en tredje kraft i svensk politik, bortom den traditionella höger-vänster-skalan. Men de senaste decennierna har Kristdemokraterna blivit mer av ett borgerligt parti bland andra. Partiet har definitivt tagit ställning för borgerligheten och inlemmat sig i alliansen.

Tidigare kristdemokratiska profilfrågor har tonats ner. I regeringsställning har Kristdemokraterna inte fått mycket betalt för sina traditionella symbolfrågor. I vissa frågor har partiet blivit väl så liberalt som sina regeringskollegor. Göran Hägglund har varit en envis och okritisk försvarare av privata koncerner i välfärden, oreglerad vinstdrift och riskkapitalister i skolan, vården och omsorgen.

Det har inneburit att den konservativa flanken lämnats öppen för Sverigedemokraterna, som skickligt lyckats etablera bilden att det nu är ett socialkonservativt snarare än ett nationalradikalt parti.

Det finns starka idémässiga kopplingar mellan delar av Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, främst förstås i ungdomsförbundet KDU. Några av dessa personer övertygade häromåret Göran Hägglund att i Almedalen hålla sitt beramade tal om ”verklighetens folk” kontra ”kultureliten” med en retorik som inte stod högerpopulisterna långt efter.

Sverigedemokraterna utgör ett existentiellt hot. Kristdemokraterna har redan lagt om sin flyktingpolitik. En tydlig illustration till djupet i partiets kris och fundamentala hållningslöshet i viktiga principfrågor. År 2005 demonstrerade Göran Hägglund på Sergels torg för en flyktingamnesti tillsammans med Lars Ohly. Jakob Forssmed har varit för fri invandring. Nu föreslår partiet sänkt dagpenning för flyktingar och tillfälliga uppehållstillstånd, en tydlig signal om att partiet vill minska invandringen.

Det kan innebära att nästa ledare inte hämtas från partiets trygghetszon. Det vill säga att det blir Ebba Busch Thor. Hon ska dock ha barn i maj. I ett vanligt parti hade det nog inte varit ett problem. Kristdemokraterna representerar emellertid fortfarande mycket traditionella familjevärderingar. Paradoxalt nog verkar moderniseringen även i detta avseende för Ebba Busch Thor.

Samhällsutvecklingen har kört över Kristdemokraterna i alla centrala värderingsgrundande frågor under partiets hela 50-åriga historia. Så varför inte även i det här fallet?