Fraktionsstriderna rasar i den svenska högern. ”Det påminner om striderna i den gamla bokstavsvänstern”, säger Ivar Arpi.
Artikeln är ett sammandrag från ett längre reportage i #1 2015 av Magasinet Arena. Numret kan köpas i butik med start 24/2 2015.
Den 13 januari meddelades det att Alice Teodorescu blivit utsedd till ny politisk redaktör på Göteborgs-Posten. Chefredaktören Cecilia Krönlein och redaktionschefen Anders Goliger var nöjda när de berättade om värvningen på tidningens utgivarblogg. Många skulle komma att ifrågasätta det valet.
Vad som föregått utnämningen kom att sysselsätta de borgerliga opinionsbildarna i flera dagar. För om GP sedan många årtionden haft en socialliberal ledarsida så stod Alice Teodorescu för en helt annan inriktning; hon var, sades det, en liberalkonservativ gammelmoderat, men också en av de politiska debattörer som kommit att symbolisera något nygammalt inom borgerligheten.
Såväl vänsterdebattörer som liberaler protesterade. För de som stod snäppet längre till höger verkade bråket framstå som obegripligt. Hon var ju åtminstone liberal på något sätt. Efter valförlusten i höstas har de ideologiska skiljelinjerna inom högern blivit tydligare och ljudligare. Och konflikterna utspelar sig snarare på den liberal–auktoritära skalan än på höger–vänster-skalan.
Alliansen brottas med allvarliga frågor. Ska man helt frysa ut Sverigedemokraterna? Eller ska man samarbeta bara lite grann? Och vart ska man gå för att vinna nästa val? Behövs det rentav ett nytt högerparti?
Mitt i allt detta träder det fram en ny generation borgerliga opinionsbildare. Ekonomin som så länge stått i centrum har gett vika för något annat. Vissa talar om ett kulturkrig. Det har länge kokat under ytan inom den intellektuella högern, på tankesmedjorna och tidskrifterna.
Skribenten Ivar Arpi, som ofta kallas liberalkonservativ, tycker att den svenska högerns idékamp påminner om interna bråk i en sekt. Han drar liknelser med den gamla bokstavsvänstern, men också med religionen.
– Vem är liberal? Vem är renlärig? Vem är det inte? Det påminner lite om hur det var under den tidiga kristendomen då någon kunde bli halshuggen på grund av att han eller hon trodde att Jesus bestod av en annan substans än Fadern. Det är som upprorsrörelsen i Life of Brian: People’s Front of Judea eller Judean People’s front. Alla säger att det är en väldigt stor skillnad mellan de olika rörelserna men ingen kan hänga med i vad skillnaden är, säger han.
Under hösten, kanske främst på grund av Niklas Orrenius intervju med Björn Söder, stod det klart för allt fler att Sverigedemokraternas politik inte främst vänder sig mot invandrare. De är för en omdaning av hela det svenska samhället.
Partiet driver ett nationalistiskt projekt. Sverige ska bli ett annat. Rädslan för att den politiken någon gång ska bli verklighet delas inte av Ivar Arpi.
– Jag tror knappt att det är fysiskt möjligt för svenskar att bli nationalister. Visst, vi kan älska Zlatans Volvoreklam och heja på fotbollslandslaget, men den här reflexmässiga stoltheten som andra länder verkar känna tror jag inte ens går att indoktrinera i oss. Det skulle sätta käppar i hjulet för ett parti som SD om de någon gång skulle få för sig att vilja göra det. Det är bara en liten grupp, ungefär fem procent enligt Demoskop, som definierar sig som nationalister i Sverige.
De som de frihetliga liberalerna ofta placerar längst ut på den nykonservativa skalan är just Ivar Arpi och Alice Teodorescu.
På pressavdelningen i riksdagshuset sitter Svend Dahl som är chef för Liberala Nyhetsbyrån. Svend Dahl ser Ivar Arpi och Alice Teodorescu som skribenter med en tydlig funktion.
– Båda två är oerhört begåvade personer som nu passar in perfekt i tidsandan, säger han. För en borgerlighet som frågar sig vad den ska ta sig till efter att ha sänkt skatten har de pekat ut någon form av möjligt projekt där tanken är att den verkliga konflikten i samhället står mellan en kulturelit och vanligt folk.
Det handlar i så fall om en klassisk Nixonsk strategi. Olika gruppers försök att peka på orättvisor i samhället avväpnas genom att i stället kopplades de till en elit. Då går det lätt att avfärda dem och få det att framstå som att de orättvisor de lyfter fram inte har med verkligheten att göra.
Mattias Svensson är redaktör på Neo och har som sådan suttit alldeles bredvid Ivar Arpi. De kommer väl överens, men står också för två helt olika inriktningar. Mattias Svensson är libertarian, en tvättäkta klassisk nyliberal. För Mattias Svensson handlar politiken mycket om ekonomi och han talar om en generationsskillnad som en möjlig anledning till att han skiljer sig så mycket från exempelvis sin skrivbordsgranne Ivar Arpi.
När han själv växte upp var Berlinmuren och dess fall en definierande fråga. Tanken att få resa och handla fritt i Europa. Passkontroller som avskaffades. Diktaturer som föll. Och så alla liberala ekonomer och filosofer som Hayek, Friedman, Nozick och Rand.
– Det blev en mix av fri rörlighet, fria marknader och rättigheter som sitter i ryggmärgen, säger han.
Nästa generation växte upp i skuggan av 9/11. De blev mycket mer definierade i termer av utrikespolitik och en värld där det är Europa, Israel och USA som bygger murar mot omvärlden. Och där alla bekände sig till marknadsekonomin.
– Därför blev ekonomiska frågor aldrig så intressanta, det liberala tänkandet blev förnöjt och stagnerande. Jag har intrycket att det vänt igen med generationen som definieras av finanskrisen, och kanske också av övervakningen. I den generationen är många betydligt liberalare igen. Men liberalismen förlorade en generation med kriget mot terrorn, och det är de som sätter mycket av agendan i dag, säger han.
Klas Ekman
Artikeln är ett sammandrag från ett längre reportage i #1 2015 av Magasinet Arena. Numret kan köpas i butik med start 24/2 2015.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
