De försvunna barnen – en nationell angelägenhet

Minst ett barn kommer försvinna varje dygn under det kommande året. Deras utsatthet är en integrationspolitisk fråga i ordets djupaste betydelse.

Förra året kom 7 000 ensamma flyktingbarn till Sverige. En del efter obegripligt långa resor. Alldeles för många verkar inte få någon ro i Sverige heller. Efter att ha placerats i olika boenden och hem försvann 374 stycken. Bara 58 återfanns. Resten är försvunna.

De första som på allvar uppmärksammade problemet var journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner i boken “De förlorade barnen” (2013). De granskade några fall för att försöka besvara frågan vart de tog vägen. Några av berättelserna var förfärliga, andra gåtfulla.

För tre veckor sedan kom en rapport från FN:s Kommitté för barns rättigheter om tillståndet i Sverige. Även där uppmärksammades de försvunna flyktingbarnen och “att de flesta fallen fick otillräckliga utredningar”. FN uppmanade myndigheterna att skärpa sig. De ensamkommande måste få bättre skydd.

En av Mikkelsens och Wagners upptäckter var hur passiva svenska myndigheter var. Få tog de försvunna barnens öden på allvar. De menade att när Sverigefödda barn eller tonåringar anmäldes som saknade blev pådraget ett helt annat. Olika liv vägde uppenbarligen inte lika.

Det är möjligt att deras bok fungerat som en väckarklocka. Problemet uppmärksammas nu regelbundet i nyhetsjournalistiken. Och andelen ensamkommande barn som försvann sjönk faktiskt förra året från ohyggligt höga tio till drygt fem procent. Antalet är dock oförändrat. Och de är alldeles för många. De försvunna måste nu adopteras av det politiska systemet.

Regeringen borde tillsätta en så kallad nationell samordnare som kan skapa nätverk, samla kunskap och föreslå förbättringar. Barnens öden är en nationell angelägenhet. Man kan inte stoppa alla som rymmer eller försvinner, men bli bättre på att minimera lockelsen. Några har betalat mardrömsskapande pris för att överleva resan till Sverige. En del har fått inre sår de måste leva resten av sina liv med. Det är kanske inte så konstigt att de ger sig i väg igen. Alla inblandade behöver helt enkelt mer kunskap – och barnen en övertygelse att de trots allt “kommit hem”.

Barnombudsmannen Fredrik Malmberg säger i Dagens Nyheter (23/2) att de boenden där de placeras inte är tillräckligt anpassade efter olika behov: “Vissa [av barnen] är väldigt kapabla och klarar sig med mindre stöd medan andra behöver mer specialiserad hjälp. Man måste se över de placeringsformer som finns i dag, för de möter inte barnens behov.” Det verkar finnas en hel del att göra.

Migrationsverket antar att antalet ensamkommande flyktingbarn ökar även i år. Minst ett av dem kommer försvinna varje dygn. Deras utsatthet är en integrationspolitisk fråga i ordets djupaste betydelse. Man får aldrig glömma att de är barn och ungdomar utan föräldrar, syskon och vänner. De har lämnat allt. De är helt ensamma.