Utförsäkrade, arbetslösa och nyanlända i kläm. Nu är hög tid att ta ropen på hjälp från Arbetsförmedlingen på allvar.
Häromdagen publicerade Arbetsförmedlingen sin årsrapport för 2014. Rapporten är ett enda långt rop på hjälp.
I sin nya bok ”Vi bara lyder” beskriver sociologen Roland Paulsen bakgrunden. Under de senaste åren har Arbetsförmedlingen fått ta över allt fler uppgifter. När arbetslinjen blev själva kärnan i alliansens politik fick Arbetsförmedlingen en helt central roll.
Alla skulle i arbete, och därmed skulle de till Arbetsförmedlingen. Alliansens sjukförsäkringsreform gav i sin tur Arbetsförmedlingen 50 000 nya klienter. Samtidigt tvingades socialtjänsten i krisande kommuner hantera nedskärningar genom att prioritera bland de hjälpsökandes behov.
”Det är det enklaste som socialassistent, att konstatera att de behöver pengar från arbete. Då behöver man inte ta i missbruk eller familjeförhållanden eller annat klibbigt” som en av arbetsförmedlarna Roland Paulsen intervjuat uttrycker det.
Utförsäkrade, socialt marginaliserade, och så ovanpå det: nyanlända.
2010 genomförde alliansregeringen ”etableringsreformen”. Reformen flyttade ansvaret för etableringen av nyanlända, det vill säga människor som precis fått uppehållstillstånd, från kommunerna till Arbetsförmedlingen.
Det var en reform som enligt dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag (FP) skulle göra upp med den ”omhändertagandementalitet” som präglat integrationspolitiken. I stället för att hamna hos socialassistenter som antogs prioritera att lösa de nyanländas sociala problem (hitta en bostad, få ungarna att trivas i skolan, fixa vård för post-traumatisk stress) skulle de nyanlända följa arbetslinjen och gå till Arbetsförmedlingen. Direkt.
Arbetsförmedlingen fick ansvar för att utforma ett snabbt och intensivt etableringsprogram. På max 24 månader skulle de nyanlända skaffa egen försörjning från arbete, studier eller praktik.
Programmet är obligatoriskt: den som inte deltar på heltid (40 timmar i veckan) får avdrag på sin ersättning. För att hjälpa till med att lösa alla andra problem som en nyanländ kan ha skapade alliansen ”etableringslotsar”.
Etableringsreformens facit är nedslående, minst sagt. Av de som avslutat etableringsprogrammet under 2014 arbetade eller studerade bara 29 procent tre månader senare. Två tredjedelar är inte självförsörjande. De flesta av dem finns i den berömda jobb- och utvecklingsgarantin, eller ”fasorna” som Paulsens arbetsförmedlare kallar programmet. Slutstation: Fas 3.
En förklaring är resursbrist. I dag har etableringshandläggarna på Arbetsförmedlingen hand om 50 till 60 nyanlända samtidigt. Etableringslotsarna, som alltså ska hjälpa till med allt annat som en nyanländ i ett nytt land kan behöva hjälp med, träffar varje nyanländ tre till fyra timmar. Per månad. Inte konstigt att de inte klarar av sitt uppdrag.
Mot den har bakgrunden framstår den borgerliga krav-retoriken som alltmer absurd. Tillfälliga uppehållstillstånd tills du kan försörja dig! (FP) Lägre bidrag! (KD) Svårare att återförenas med din familj om du inte skaffar jobb! (M).
Dags att inse att ”hårdare krav” nått vägs ände. Dags att ta Arbetsförmedlingens rop på hjälp på allvar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
