Toppskiktet drar ifrån – arbetslösa och sjuka halkar efter, visar ny statistik från SCB. ”Perioden då Sverige hade de minsta skillnaderna i världen är definitivt slut”, säger ekonomiprofessor Markus Jäntti.
Klyftorna har vuxit rejält mellan 1991 och 2013. Det visar ny statistisk från SCB som Dagens Arena har granskat. Inkomsterna ökade med 90 procent för den översta tiondelen av befolkningen, vilket kan jämföras med medianinkomsten som ökade med 50 procent under samma period. Höginkomsttagarnas bit av inkomstkakan har vuxit från 20 till 25 procent.
Den nedersta tiondelen fick under samma tidsperiod knappt någon förbättring alls. På två decennier ökade deras inkomster med blygsamma 14 procent, och sedan 2007 har de fått det sämre.
– Om den årliga tillväxten i Sverige skulle vara 0,4 procent i 25 år skulle alla beskriva det som en katastrof, säger Markus Jäntti, ekonomiprofessor vid Stockholms Universitet som forskat på inkomstskillnaderna.
– Därför blir det oklart varför det inte ses som en katastrof att tillväxttakten för den nedersta tiondelen har varit just 0,4 procent per år, medan den varit sex gånger högre i toppen, det vill säga 2,4 procent om året.
Daniel Waldenström, professor i nationalekonomi vid Uppsala Universitet och expert på inkomst- och förmögenhetsfördelning, talar om en ”väldigt markant förändring”.
– Inkomstskillnaderna har ökat både före och efter skatt sedan 1980-talets början. Statistiken för år 2013 är inte något avsteg från detta, utan befäster trenden. Vi är uppe på de högsta nivåerna under efterkrigstiden, säger han.
Klyftorna har växt snabbare i Sverige än i många andra europeiska länder, som Frankrike, Nederländerna, Tyskland och Danmark.
– Vi skiljer ut oss när det gäller trenden och följer ett mer anglosaxiskt mönster, även om inkomstskillnaderna i Sverige fortfarande är mindre än i USA, säger Daniel Waldenström.
Förändringen avspeglas i gini-koefficienten – det internationellt erkända måttet för inkomstskillnader, där 0 innebär total jämlikhet och 1 att en person tar hem allt – som ökade från under 0,20 i början av 1980-talet till 0,30 år 2013.
För 25 år sedan låg Sverige i botten av OECD:s ojämlikhetsliga, men sedan dess har vi passerat nio länder på gini-listan, däribland Österrike och Belgien.
– Perioden då Sverige hade de minsta skillnaderna i världen är definitivt slut, säger Markus Jäntti.
Liksom i många andra länder är den översta hundradelen – den rikaste procenten – de verkliga vinnarna. En grupp som Daniel Waldenström och kollegan Jesper Roine har närstuderat.
Den rikaste procenten har mer än fördubblat sin andel av de totala deklarerade inkomsterna sedan mitten av 1980-talet, från 4 till över 8 procent.
Skiftet har flera orsaker. Löneskillnaderna har visserligen ökat, men toppen har dragit ifrån främst på grund av att de lyckats maxa avkastningen på sitt kapital. Hausse på börsen och annan spekulation har gjort aktieägarna och finanseliten allt tätare.
– Vi ser också en markant ökning av företagsutdelningarna sedan 2006, vilket kan ha att göra med en rad skatteförändringar, säger Daniel Waldenström.
Enligt OECD har lönernas andel av ekonomin minskat med 10 procentenheter sedan 1970-talet, och vinstandelen ökat. Samtidigt har skatterna sänkts på såväl kapitalinkomster som högre löner, och omfördelningen därmed minskat.
På senare år har också glappet mellan mitten och botten vidgats. Andelen med ”låg disponibel inkomst” – som lever i hushåll med mindre än 60 procent av medianen – ökade från 10 till 14 procent mellan 2006 och 2013.
Det beror, förutom den ihållande arbetslösheten, på den tidigare borgerliga regeringens ”arbetslinje”, med jobbskatteavdrag, försämrad a-kassa och utförsäkringar som huvudnummer. En politik som ”avsiktligt och framgångsrikt har lyckats skapa större inkomstskillnader mellan förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande”, som tre nationalekonomer uttryckte det i en rapport till Finanspolitiska rådet 2014. Med högre relativ fattigdom som följd.
För sjuka och arbetslösa sjönk faktiskt inkomsterna med 8 procent mellan 2009 och 2013. Även utlandsfödda har halkat efter ordentligt, till stor del på grund av att gruppen är överrepresenterad bland långtidsarbetslösa och sjukskrivna.
Allt fler forskare varnar för ojämlikhetens konsekvenser. 2014 konstaterade IMF i en rapport att växande klyftor skadar ekonomin och att ”lägre inkomstojämlikhet korrelerar kraftigt med snabbare och mer uthållig tillväxt”.
I mer ojämlika länder, visade Richard Wilkinsons och Kate Picketts i “Jämlikhetsanden” för några år sedan, är också de sociala och hälsorelaterade problemen betydligt mer utbredda. Med större inkomstskillnader följer skarpare segregation, ökad brottslighet, ökat drogberoende och sociala spänningar. Dessutom försämras individens möjligheter att röra sig uppåt på inkomststegen – vilket också Markus Jäntti sett i sin forskning.
– Efter andra världskriget, när inkomstskillnaderna minskade i Sverige, så ökade den ekonomiska rörligheten kraftigt. Vi talar om stora förändringar. Vilket ska betraktas som en rejäl framgång. Mot bakgrund av detta kan man dock befara att den ekonomiska rörligheten minskar i takt med att inkomstskillnaderna ökar, säger han.
Kent Werne, frilansjournalist och författare, aktuell med boken Ofärdsland – livet längs arbetslinjen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
