För alla er som inte hört det här inslaget i radions Studio Ett i går, där Torbjörn Rosdahl (M) och Dag Larsson (S) debatterar Serafen, måste bara göra det. Sällan har man hört en politiker lika andnupen och muntorr som Rosdahl var i går. Jag kunde faktiskt höra hur pulsen dunkade i tinningen, hur ansiktsfärgen gick från röd till likblek och hur svettdropparna la sig som ett pärlband på överläppen.
Men det är inte heller så ofta man bakbinder en kollega, drar ner brallorna och med berått mod kastar ut honom till den ylande vargflocken. Vilket var precis vad Filippa Reinfeldt (M), Christer G Wennerholm (M) och Birgitta Rydberg (FP) gjorde med Rosdahl i går.
Torbjörn Rosdahl blev bondeoffret för att rädda drottningen ur avknoppningsrötan. Och det är väl ur någon sorts vedertagen logik fullständigt förståeligt. Men ur en mänsklig synvinkel? Herregud, tänk på karlns hjärta. Jag kunde höra de där kranskärlen vrida sig av smärta från radiostudion igår.
Torbjörn Rosdahl är en av de mest osannolika politikerna jag stött på. ”Han är egentligen bara en gammal mysfarbror från Sollentuna” som Vänsterpartiets Birgitta Sevefjord en gång uttryckte det. Handplockad och placerad högst upp i hierarkin. Lydig och självuppoffrande. Som en mjuk och ständigt leende sköld framför Filippa Reinfeldt.
Jag tycker faktiskt lite synd om Torbjörn Rosdahl. Han har egentligen absolut ingenting med Serafen att göra och ändå är det han som ska ta hela smällen. För journalisterna är det liksom bara att ställa sig på rad och banka på. Rosdahl försöker ju inte ens höja garden.
För han vet att hans enda försvar är mysfaktorn och att hela tiden försöka va en go gamäng. Men när vargflocken är hungrig så spelar det ingen roll. Det vet Torbjörn Rosdahl också. Det är därför han svettas.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
