Demokratins skyddsvallar sviktar

Under förra mandatperioden höll demokratins försvarsvallar och Sverige blev inget Danmark. Det finns oroande tecken att det inte går lika bra nu.

Det har snart gått sex månader sedan Sverigedemokraterna fick 13 procent. Under förra mandatperioden höll demokratins försvarsvallar och Sverige blev inget Danmark. Det finns oroande tecken att det inte går lika bra nu.

Under budgetkrisen uppenbarades att borgerliga partier var beredda att bilda ny regering, inte genom väljarnas stöd men med SD:s välvilja. Några månader senare, mitt i den borgerliga “integrationspaniken”, föreslog en grupp folkpartister att asylrättens grundbult, den individuella prövningen, borde avskaffas. I stället skulle landet ta emot ett bestämt antal och sedan dra ner en järnridå. Det var en total attitydförändring.

Förra veckan beslutade Växjö kommun att säga nej till damen med handväskan. Det allvarliga var fräckheten att omtolka handväskans innebörd. Bilden har i decennier använts av alla som symbol för demokratiskt civilkurage. Nu beskrevs den i stället som uppmaning till våld. Det är just den typen av revidering av kulturarvet SD alltid strävat efter. För ett år sedan hade det varit otänkbart. Nu var det möjligt. Och jobbet gjordes av en miljöpartist.

Samma vecka undersökte SVT:s nyhetsredaktion bristen på mångfald i storbolagens styrelserum. Slutsatsen att de var monokromt vita Bullerbyfantasier överraskade ingen. Men några blev arga. Efter en lätt twitterbris från 35 konton (enligt SVT:s uppgifter) retirerade redaktionsledningen. Att räkna skallar för att klargöra den vita hudfärgens privilegiesystem har nu stämplats in i kategorin olämplig journalistik i public service. Ansvarig utgivare Ulf Johansson kommenterade att mångfald var “en så pass känslig fråga”. Verkligen? När blev den det?

I det här fallet gjordes jobbet av en liten krets ultraliberaler. Timbros Adam Cwejman anklagade, i SVT Opinion, reportrarna för att “ge eldunderstöd till en rasistisk diskurs.” Att påtala brist på mångfald pekades ut som rasism i en manöver – modell total revidering – som upprepar den från Växjö.

Sedan kom nyheten att en av landets mest kända journalister Alexandra Pascalidou övervägde länge att sluta jobba för Sveriges radio. Hoten från SD:s stormtrupper har blivit för allvarliga. Beskedet borde ha utlöst en ny mobilisering för yttrandefriheten. I stället spred sig den uttalade stämningen att näthatet är en förlorad sak. Ska rättssamhället, och demokratin, verkligen ge upp för digital politisk terrorism?

Sverigedemokraternas avsikt är att bestämma samhällsdebattens villkor. Deras metod är kulturkrigets. För dem kan därför en handväska, en nyhetssatsning i SVT och en programledares öden i SR vara viktigare än nästa statsbudget.