Huvudporten till den mytiska Renaultfabriken i Paris står kvar. Men mellan två franska valomgångar finns en fråga som måste ställas. Vad blir det av en arbetarklass när den inte längre har arbete? skriver parisaren Anders Fogelström.
Under en söndagspromenad i Boulogne-Billancourt, sydost om Paris, återfann vi huvudporten till den mytiska Renaultfabriken. En gång arbetade här 35 000 anställda. Senast jag såg den fabriksingången var det lunchrast 1974. Bilarbetarna, många av dem från Nordafrika, strömmade ut till småkrogarna runt det livliga, merguez-osande torget. Bakom porten verkstäderna. Mörker, rök, metall, eldar. Som en Dante-etsning av Gustave Doré.
Jean-Paul Sartre hade något år tidigare stått där, uppflugen på en tunna och i sin megafon manat arbetarna till revolution.
Porten står alltså kvar. K-märkt, mitt i några meter av dammig fabriksfasad. Genom den slutgiltigt igenbommade portens smutsiga plastfönster, ser man en ödetomt med en vildvuxen äng. Snart blir här ekologiska lägenheter med utsikt över floden Seine. En fransk Hammarby Sjöstad.
På ett byggplank hänger en affisch för Marine Le Pen och en annan, mer gåtfull, som utlovar giljotinen för profitörerna.
De nordafrikanska arbetarna emigrerade till Frankrike, framförallt från slutet av 1950-talet, för att arbeta. Tunga, okvalificerade och otacksamma jobb som skulle utföras under ”de trettio gloriösa åren” av ekonomisk tillväxt i Frankrike. 1945 till 1975. Det blev till slut fyra miljoner människor från Nordafrika som kom till Frankrike.
Renaultfabrikens Potemkinkuliss vittnar om att otaliga industrijobb har försvunnit. Men inte spårlöst. De inflyttade arbetarna och deras barn stannade. Många har fastnat i långvarig arbetslöshet och slitna förorter. Många lever sina liv parallellt, men samtidigt utanför, majoritetssamhället.
Dagens franska bilindustri – den som ligger kvar i Frankrike – kräver färre, men mer kvalificerade arbetare. Snart 200 000 jobb har försvunnit i den sektorn sedan 1980. Strukturell diskriminering är sannolikt en förklaring till att många av de inflyttade blev arbetslösa först.
Frankrike har tappat mycket av sin industri. Den står i dag för mindre än 20 procent av BNP. I Tyskland är motsvarande siffra 28 procent. Det är framför allt den omtalade ”Mittelstand” – familjeägda, medelstora industriföretag – som saknas i Frankrike. Mindre än 5 procent av Frankrikes befolkning över 15 år är industriarbetare. 29 procent av dem röstade på Marine Le Pen i presidentvalets första omgång. Mest av alla kandidater.
Totalt 6,4 miljoner fransmän röstade på dottern Le Pen. Bland dem fanns knappast många nordafrikaner. Vem de som har invandrat röstade på har inte kommenterats i de annars så ymniga valanalyserna. I det invandrartäta (27 procent av befolkningen) departementet Seine-Saint-Denis, nordost om Paris, avstod nästan 27 procent från att rösta. En skrämmande sifferlikhet.
Den situation som väntar de utomlands födda, och deras barn och barnbarn, i det franska samhället talas det tyst om i den sega och uttänjda valdebatten. Sarkozy och Hollande fäktas bara om hur många färre som ska släppas in i Frankrike. Le Pen ensam talar desto mer om frågan. Sarkozy, alltmer desperat, anpassar sig. Efter presidentvalets andra omgång väntar valet till Nationalförsamlingen. Le Pen och Nationella Fronten hoppas på ett genombrott.
Anständiga bostadsområden, relevant utbildning och jobb för de nordafrikaner som redan bor i landet blir gömda, snarare än glömda, frågor. Få kandidater vågar sig in bland förorternas torn, ens för att skaka hand. Främmande territorium.
Men de som har invandrat spelar ingen biroll i presidentvalet. Rösterna på Marine Le Pen genererades till stor del av en underblåst rädsla för invandring, för invandrarna, för islam, för terrorism och brottslighet. Och för en perspektivlös framtid, där man känner sig övergiven och utsatt. Stadskärnornas urbana befolkning gav få röster till Le Pen, medan landsbygdens folk såg henne som ett sista värn mot framtidens fasor.
En fransk debattör frågade: Vad blir det av en arbetarklass när den inte längre har arbete?
Anders Fogelström
Fotnot: Skribenten bor i Paris och är utbildad som ekonom i Lund och vid INSEAD i Fontainebleau och har arbetat i Sverige, Nederländerna och Frankrike som industriell företagsledare och strategisk konsult. Specialiteten är hur man lyckas få kulturskillnader att ge positiva synergier och hur ödesdigra missförstånd kan undvikas vid internationellt samarbete. Detta i företag, offentliga institutioner, som gästprofessor på handelsskolor, samt även i fackliga partnerskap.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
