I torsdags presenterade civilminister Ardalan Shekarabi den kommande utredningen om regler och vinstuttag på välfärdsområdet. Men vad betyder det här egentligen för välfärdsfrågornas lösning?
Det är tydligt att regeringen och civilminister Ardalan Shekarabi vill spänna brett, när man har Jonas Sjöstedt (V) med på presentationen och samtidigt framhåller att ”marknadsreformerna också har fört bra saker med sig”. Något av rekord i att försöka förena oförenliga målgrupper, kan tyckas. (Och Annie Lööf och Vårdföretagarna röt ju ändå, så klart.)
Men om man nu lämnar de snabba reaktionerna, och tänker framåt. Det är riktigt – den här frågan behöver lösas brett, mycket brett, för att inte bli en för evigt eroderande kraft i svensk politik.
När jag har försökt förstå vad utredningen egentligen ska gå ut på tycker jag mig se ett mönster: Å ena sidan en stor och omfattande ansats, å andra sidan ett smalt fokus och ett smalt utförande. Det finns en risk för otydlighet.
Den första frågan att ställa är varför det har blivit en enmansutredning, dessutom med en så pass politiskt profilerad utredare som Ilmar Reepalu, med bakgrund som S-kommunalråd i Malmö och ordförande i SKL.
I ett samtal jag hade med statsvetarprofessorn Sverker Gustavsson påpekade han att frågan om välfärdskomplexets styrning kanske är av den omfattningen att den bör backas upp på samma sätt som försvarsfrågor och socialförsäkringar, det vill säga med större parlamentariska utredningar.
– Om man i stället får in riksdagspartierna i arbetet, sprider man större kunskap om frågan bland politikerna, vilket gagnar ansvarstagande och stabilitet. Det är det naturliga att göra när det handlar om komma framåt i en så ideologiskt fastkörd fråga, var Gustavssons kommentar.
Sedan kan förstås Reepalu vara en fantastiskt effektiv utredare, med sin förhandlingsförmåga och insikter på området.
Själv tänker jag att det finns viktiga frågetecken kring vad man kommer åt och vad man inte kommer åt med den inriktning som utredningen fått. Jag ser en motsättning mellan bredd och fokus. Där den ”Saltsjöbadsambition” som verkar finnas tydligare skulle behöva kopplas till en tillfälligt begränsad agenda, för att kunna få tillräckligt brett politiskt fäste.
Å ena sidan säger man sig med hjälp av utredningen vilja säkra en rad saker på välfärdsområdet: skattemedlens användning, den samhällsekonomiska effektiviteten, behovsstyrningen, likvärdigheten, öppenheten och kvaliteten.
Å andra sidan visar sig utredningsdirektivet ha en tydlig inriktning på det som rör regelverk kring offentlig upphandling och valfrihetssystem: Att se över vilket utrymme som finns i LOU, LOV och EG-rätt att påverka hur välfärden ser ut.
Som jag ser det handlar det om olika saker. Jag tror inte att man med utredningsuppdragets inriktning på regelverk kring till exempel vinstuttag får grepp på frågorna om öppenheten (insynen), kvaliteten, behovsstyrningen och likvärdigheten.
Dessa områden är för stora, har för stort djup både politiskt och när det gäller verksamheters egenart och logik. De kan inte lösas i ett svep. Och de måste också få sina hållbara politiska svar i en inte alltför avlägsen framtid.
Jag tror att det kan finnas en politisk potential och konsekvens i att i alla fall inledningsvis rikta in sig på det som pekar på frågor om ekonomisk effektivitet och skattesystemets legitimitet. I dag umgås samtliga allianspartier med en lite oklar syn på ovarsamhet och slöseri med skattemedel i privata utförares händer.
Det är en öm punkt, där inte minst Moderaterna har ett seriöst behov av att hitta rätt långsiktigt: en någorlunda fungerande balans mellan den vinstsugna, moderatanknutna välfärdsbolagssfären och Moderaternas image som rikshushållare.
Där tror jag det finns utrymme att ta ganska stora kliv framåt. Samtidigt som debatten kan och måste fortsätta med de större och djupare frågorna om våra samhällsinstitutioner. Också i form av utredningar.
Jesper Meijling
Jesper Meijling är arkitekt och ekonomiforskare. Författare till boken ”Marknad på villovägar”. Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, politik och ekonomi. Doktorand vid KTH i egna projektet ”Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.
Jespers gästblogg ”Marknad och politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga system och institutioner.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
